23 augusti 2009

den kreativa processen...

det roliga med att ha fått tillbaka datorn är oslaget alla gamla texter. det här är en början på en kafka-inspirerad historia som jag påbörjade våren 2008.. är inte alls nöjd med inledningen, ordvalen ... däremot gillar jag historien, den har gnott ganska så länge i mitt huvud nu. vad tycker ni? vad ska ändras? vad ska inte ändras?

den huvudlöse mannen.

det var en vanlig morgon i den lilla staden. och han vaknade som vanligt i sin vanliga säng, till ljudet av väckarklockan som piskade i hans öron. solen kisande in genom det lilla fönstret och skuggade sig igenom rummet. han sträckte på sig, men kände med ens att någonting inte var som det skulle.

han satte sig upp ur sängen, slog upp ögonen och såg sin kropp sitta upp. med förundran såg han hur kroppen satt upp, medan huvudet låg på kudden. han stängde ögonen och öppnade dem igen, men möttes av samma syn som innan. kroppen satt upp ur sängen, huvudet låg på sängen. han reste sig ur sängen, stod på golvet, huvudlös. med en fumlig rörelse kände han runt sin hals. halsen och nacken var fortfarande kvar där huvudet skulle tagit form var det numer bara platt, jämn hud som om någon hade knipsat av blomman på en kvist, eller nackat en kyckling.det fanns ingenting som tydde på att huvudet skulle suttit där.

han rörde på fötterna, rörde händerna, böjde sig framåt. alla rörelser fungerade som de skulle,hjärnan tycktes samarbeta med kroppen trots att den var attatcherad från kroppen. ögonen följde kroppens rörelser. han gick fram till sängen och tog huvudet i sina händer. han höll upp huvudet framför sig så han kunde se sig själv.han var fortfarande klädd i den ljusblå bomullspyjamasen. allting såg ut som vanligt. han tog sans till sig, satte huvudet på sängkanten. hukade sig framför huvudet, ögonen följde kroppens rörelser och han rörde vid sitt hår.

19 augusti 2009


jag är hemma nu, har varit här två månader nu. anpassad och redo för det skandinaviska livet. försöker fortfarande pussla ihop vad som hänt (...) , kanske fortsätter jag skriva färdigt den långa, långa historien? kanske river jag ur sidorna och tuggar i mig? jag fortsätter i alla fall att skriva. historier om huvudlösa män, om människor som vaknar upp i nya städer varje dag, om mig själv. blottad. här är en text från april ... mars ...?

jag gick sönder igår, bröts i två bitar. jag skyller inte på dig. jag föll, ensam. redlös föll jag ihop i trappan. ihop i en hög., sminket rann, tårarna rann. jag gick sönder mot den hårda stenen. allt inuti brast samman. drog mig upp - tvingade mig upp. det blöta ansiktet skrapades mot det kala, grå ensamna ...

tog mig upp. min sårade kropp, min sårade själ, som ingen stod ut med. gick till sängs, tyckte synd om mig själv. kramade natten, andades alldeles för hårt, alldeles för häftigt. somnade till skratten som ekade i bakgrunden.

skriver för dig, för att du ska förstå mig. ta till dig varenda del av mig, också den som faller, också den som tvivlar, om nästa andetag är värt att tas, den som hyperventilerar, den som får panikattacker, den som inte klarar av ensamheten, den som spänner ögonen i dig för att tala om ... det jag inte klarar av att säga dig.

januari 19 2009, 12:50

datorn är tillbaka. hittar en massa gamla texter, och det gör ont, ont, ont att läsa. hur länge till ska det göra ont? när ska jag få le förbehållslöst?

det blir en massa ledsna inlägg idag, för jag är ledsen. är hemma själv och fryser. har inga ljus att tända. bara ett smutsigt tomt rum och ledsen musik som omringar mig, trycker ner och håller emot.

och jag tänker på hur annorlunda allting hade kunnat vara. vad som hade hänt om jag t.ex: fortfarande var ihop med mitt ex, hade fullföljt min utbildning,åkt hem från italien vid jul 2007 som det egentligen var tänkt, om min mage aldrig hade börjat kittla första gången han kysste mig, om vi aldrig hade träffats, om du aldrig sagt att du inte ville ha mig ... osv osv. det snurrar i min skalle. min mage vill äta, min hjärna vill stänga av sig. mina ögon vill gråta, min hjärna vill stänga av sig. av av av av av.

och JAG VET (för alla säger det) jag har ingen rätt. jag har förlorat min rätt till att bli arg, besviken och ledsen på dig. du har helt fria händer, gå vart du vill, hör inte av dig, knulla med vem fan du vill, sup ner dig rejält, hör inte av dig, knulla med vem du vill, hör inte av dig, gå ifrån mig... jag har förlorat min rätt. rätt åt mig va? så här sitter jag nu handfallen, med tårar som trycker i ögonen, med en mage som skriker. en hjärna som säger: av av av allt medan cat power sjunger 'metal heart you're not hiding metal heart you're not worth a thing'. ciao & buona notte.

2 augusti 2009

31.

Bänken.
De kommer, och de gar. De med ett syfte, de med ett mal. Jag existerar inte. Forutom i luften, dar roken fran min cigarett paminner dem om min existens, Jag upptar en del av vad som ar deras. Paminns, och finns.

En del ar fjaderlatta, som om de inte vill erkanda, inte vara till besvar, inte synas slar de sig ner mjukt och latt, utan besvar. Andra dunkar sin bakdel ner i den skruttiga trabanken och far den att gunga till, som om de vill markera nagonting. Som om deras syfte ligger att existera har och nu, som om att dunka sig ner i trabanken vore att existera. Ett meddelande till omvarlden; jag finns.

Nagon tander en cigarett i samforstand. Som om lusten kom fran mig, fran min del av den samagda luften. En annan slar pa musik, som om jag inte existerar.
En kvinna ler blygsamt mot mig, som om jag vore agaren av den skruttiga trabanken, ett satt att fraga, far jag lov?

En liten man lamnar sina valfyllda matkassar under min uppsikt, fast han hela tiden ser misstanksamt mot mig medan han laser av busstidtabellen.
En liten flicka svarar alldeles for hogt i mobiltelefonen, som om hon inte riktigt tror pa att teknologin fungerar eller kanske var det bara allra forsta samtalet. De begynnande knopparna under hennes skrikvita t-shirt pekar rakt ut, som om de inte riktigt vet vart de ska ta vagen.

En kvinna stodjer sig mot en liten pojke, hennes klackskor ar alldeles for snea, alldeles for hoga medan de svingar sig forbi. Hand i hand.
En man ber om plats, nej han kraver plats. For han syns att det finns ledig plats pa sin alldeles for grotiga danska. Jag ler, avslojar mitt ursprung genom att svara pa klar svenska.

Vi ar fyra nu, tre som vantar. En som latsas. Utan syfte, utan mal.
Utan existens.