dinner is served

(okej detta är lite av ett hatinlägg. man behöver inte läsa om man inte vill...för det är bara smutskastning)

så sanningen serverades på ett silverfat, och jag är faktiskt nöjd över min prestation. för den var lugn, sansad och inte alls dramatisk. ska inte bli långrandig utan ni ska få veta med en gång vad som har hänt...

förhistoria: jag och den här personen har sedan ett år tillbaka haft någon form av "historia" ihop, som han inte velat kännas vid.. eller riktigt erkänna att den existerat på det sätt som den har gjort. vilket gjort att vårt förhållande, som i grunden byggde på ren vänskap men sedan övergått till vad jag skulle kalla för kärlek, inte har varit särkilt jämbördig. jag har haft ett starkt behov av honom, medan han å andra sidan inte kan hantera tid ALLS, utan går helt in i sig själv och glömmer bort allt och alla. vilket tusen gånger om har gjort mig besviken. och han har tusen gånger om sagt att han inte är kär i mig, men alltid, alltid återkommit och öppnat upp såren. och jag har stått där med händerna kupade och låtit honom kissa.

efter att den andre personen gjorde slut med mig. så tog han iniativet igen, och plockade upp den lösa tråden igen. jag var ledsen och förvirrad, samtidigt med superstarka känslor för honom. så jag tänkte att ja, det här blir nog bra (jag glömde att tänka; men du din jävla idiot, min pojkvän har precis lämnat mig! och du lägger vår vänskap i en vågskål igen. så den är inte värd mer än så.)

det tog fart igen... och jag gled bara med (ja men vafan klart jag hade del i det också) och trodde att det skulle bli bra, samtidigt som jag mådde (mår) riktigt jävla dåligt över mitt kraschade förhållande. den här gången har det gått ganska så milt fram, för han klarar inte av att jag är för "jobbig" dvs. vill vara med honom för mycket (för då flyr han) så jag har låtit bli det.

nu till det som fick bägaren att flöda över:

*han har haft 200% fullt upp med ett projekt, som avslutades förra måndagen. under en veckas tid har han inte ringt en enda gång för att höra hur jag mått, trots att han vet att jag mått som en flådd apa. (hade t.om. ringt honom mitt i natten, när jag fick en panikattack och inte kunde andas, och befann mig utomhus någonstans, somewhere liksom)

*han pratade så lent och fint om hur förra veckan skulle överflödas med solstrålar, lycka och fåglar som kvittrar. han skulle ha all tid i världen att ses, och ta med mig till ett ställe som han har lovat alldeles för länge (tog t.om. ledigt från jobbet)

*förra veckan, kom han på torsdagen. alltså snacka om att ha all tid i världen med tanke på att han drog vidare dagen efter.

*han sket i att ta mig till det där stället han lovat. (vilket inte var världens big deal men ändå)

det fina i kråksången:
i fredags mådde jag riktigt dåligt. jag var på ururselt humör, hade migrän, var alldeles för frusen och hade förmodligen också feber. i och med att x inte höll sin del av avtalet och tog med mig till den här platsen (okej det är ett museum, vafan) så tänkte jag, okej jag åker till min bank för att casha in lönen (var mer eller mindre tvungen att åka). åker. det tar en timme dit. får ett telefonsamtal. carin, kan du göra mig en tjänst? DIMMI svarar jag (som betyder "säg mig") och han förklarar att dagen efter dvs. i lördags. så kommer två stycken brasilanare till honom. men han är ju inte där. så kan jag, möta upp fiorella och hämta hans nycklar, möta dem på stationen och ta dem till hans lägenhet? okej säger jag. men jag jobbar hela dagen imorgon. det är lugnt, de kommer efter middagstid, svarar han. vilket betyder efter 21-22 iaf.

går till banken. tar tåget tillbaka, ännu en timme med tågjäveln (på banken tar det bara 5 minuter)får ett sms "hi carin. im sergio, alessio's friend. we will be in florence in half an hour".

haha, där sitter jag på tåget, frysandes, med en dunkande migrän, ledsen från dagen innan då jag tagit beslutet att inte hänga/träffa/höra av nino mer, arg på alessio (ja nu kommer namnen fram) för att han snackat alldeles för mycket, och gjort alldeles för lite... och har ingen lust alls att träffa några jävla brasilanare. men vad gör man inte? jag går av tåget i florens. ringer fiorella. får gå till andra sidan stan för att möta henne. hon inser att jag inte är i stånd till att träffa de här personerna själv, så hon följer med. så okej jag tar dem till lägenheten. två andra, boendes där.. som inte gillar gäster de inte känner kollar snett på oss. och jag lämnar dem i hans rum. med en ursäkt att jag har saker att göra. går hem, lägger mig och dör lite grann... alessio hade sagt att han kommer lördagnatt eller söndag morgon. tror ni det eller? på lördagkvällen bjuder jag med brasilianarna på födelsedagsfest. jag pallar inte med att lämna dem ensamma i ett tomt hus i florens. utan att känna någon, utan att veta var de befinner sig. kvällen blir ganska så konstig och de kanske inte hade superroligt, men ändå. på söndagen.. hänger jag med dem, visar dem runt en massa guldkorn hela dagen. det var faktiskt trevligt. de får ett sms av en vän till alessio, som skriver att han inte kommer att komma på söndagen heller. inte ringer han till mig och frågar hur jag mår, hur det har gått, vad vi gör. niente, proprio zero.

- så vi på kvällen äter vi kinamat hemma hos alessio ihop med andrea. och pratar fram till småtimmarna. och de var verkligen supertrevliga och roliga brasilianarna. och tur var väl det, för något gott ska la komma ur skiten, eller?

ringer till alessio, och är sur. vi pratar och skojar lite. men faktum är... han har betett sig som en gris. återigen. jag säger att jag hatar honom just nu. han börjar lovorda om ditten och datten ... vi ska göra det ena och det andra, och han ska ha all tid i världen för mig.. jag stoppar honom och säger, du jag vill inte höra mer nu. på måndagen, dvs, igår kom han till mig. vi åt lunch. jag var sur, förbannad och ledsen. han förstod inte. han kom försent och vi hade inte tid att prata. så han sa att vi skulle fortsätta prata efter mitt jobb. tror ni det eller? inte då.

bägaren flödade över. på riktigt. jag orkar inte mer. vill bara ha lugn och ro. vara med människor som får mig att vara bra. jag bad honom att dra dit pepparn växer. jag vill inte ens ha honom som vän. det funkar inte.

ja så var det med det hatbrevet. och mina andetag känns faktiskt lite lättare. och jag behöver inte förvänta mig någonting alls.