31.

Bänken.
De kommer, och de gar. De med ett syfte, de med ett mal. Jag existerar inte. Forutom i luften, dar roken fran min cigarett paminner dem om min existens, Jag upptar en del av vad som ar deras. Paminns, och finns.

En del ar fjaderlatta, som om de inte vill erkanda, inte vara till besvar, inte synas slar de sig ner mjukt och latt, utan besvar. Andra dunkar sin bakdel ner i den skruttiga trabanken och far den att gunga till, som om de vill markera nagonting. Som om deras syfte ligger att existera har och nu, som om att dunka sig ner i trabanken vore att existera. Ett meddelande till omvarlden; jag finns.

Nagon tander en cigarett i samforstand. Som om lusten kom fran mig, fran min del av den samagda luften. En annan slar pa musik, som om jag inte existerar.
En kvinna ler blygsamt mot mig, som om jag vore agaren av den skruttiga trabanken, ett satt att fraga, far jag lov?

En liten man lamnar sina valfyllda matkassar under min uppsikt, fast han hela tiden ser misstanksamt mot mig medan han laser av busstidtabellen.
En liten flicka svarar alldeles for hogt i mobiltelefonen, som om hon inte riktigt tror pa att teknologin fungerar eller kanske var det bara allra forsta samtalet. De begynnande knopparna under hennes skrikvita t-shirt pekar rakt ut, som om de inte riktigt vet vart de ska ta vagen.

En kvinna stodjer sig mot en liten pojke, hennes klackskor ar alldeles for snea, alldeles for hoga medan de svingar sig forbi. Hand i hand.
En man ber om plats, nej han kraver plats. For han syns att det finns ledig plats pa sin alldeles for grotiga danska. Jag ler, avslojar mitt ursprung genom att svara pa klar svenska.

Vi ar fyra nu, tre som vantar. En som latsas. Utan syfte, utan mal.
Utan existens.