18e.

man lär sig jävligt mycket av ett uppbrott.
jag vill behandla mig illa, må dåligt, supa
ner mig, knarka och slåss.

men jag gör motsatsen. jag äter, tränar, skriver,
städar, tvättar, pluggar, jobbar.
jag ska lära mig att vara med mig.
jag ska lära mig att jag är viktigast i mitt liv.

idag skulle jag se mig i spegeln och säga
"du är värdefull" till mig själv. och jag veeeet,
hur jävla löjligt det är. men det är inte så jävla
löjligt när det inte går. när man ser sig som ett
jävla misslyckande. jag ser rödvinsläppen, finnarna,
det för korta håret, den uppsvullna kroppen, de
kladdiga glasögonen... och så tittar jag i spegeln
och försöker säga åt monstret att det är värdefullt.
vilket hån!

anyway, jag ska ljuga mig till sanningen.
så är det.