en bit barndom.

havsrummet. där luktade det hav, som om tångens lukt osade in genom fönstrena. vi låg där alla tre. någon på den oönskade madrass-sängen på golvet. någon med mjuka sandfötter mot väggarna. tapeten bestod av remsor av torkat papper, vågrätt och lodrätt utgjorde de väggarnas rutnät. någon började dra i en av remsorna, vi andra fortsatte att dra. hålen blev större för varje natt i havsrummet. ibland var det storm. vi låg ihopkurade under våra täcken och hörde vågornas ilska slå mot havskanten. himlen var alldeles bäcksvart. naturens överhet skrek utanför fönstrena. känslan av att vara en liten, liten människa utan makt i en existens helt lämnad åt naturens krafter.. blixtar slår mot marken. en känsla av trygghet, ett spännande kittel i magen. som en pirrig skräckfilm. ingenting, naturen lugnar sig. dagen därpå ligger spillror av nattens tumult på stranden och vittnar om naturens storhet. och den lilla människan njuter av dess skönhet.