slängde en pocketbok i papperskorgen. den påminde om för mycket. ditt brev får ligga framme, även om jag inte vill dig någonting, som en påminnelse om att du fanns, för mig. jag valde bort dig för du kom för nära, jag svek dig för att inte såra.

så mycket som varit, och jag funderar, när hade jag senast en lycklig period. när mådde jag helt och fullt bra. satt på bussen idag och ville gråta, mycket och länge. lämnad och lämnade. vi var ett, men du gick. vi var ett, och jag trodde på det. så jävla naivt.

vi pratade häromdagen om erfarenheter. och jag berättade ett axplock av mina. som när jag torkade bort gammalt damm och döda småflugor på hyllorna i skyltfönstret. låg på bara knän mot den knottriga golvet, de varma strålkastarna, människorna som stod oförskämt och tittade på skor medan jag svettades som en gris framför dem. alla skor jag snörade i lagret utan fönster, utan luftkonditionering. alla dessa dagar som jag arbetade i 9,5 timme för 7.50 euro per timme. alla dessa dagar som det västes till mig hur dålig jag var, att jag sagt fel saker, att jag fick gå upp och flytta runt högvis med skokartonger på lagret. hennes bistra min, munnen som drog ihop sig till ett streck och ögonen som svartnade om man sagt något fel till en kund eller pratat för länge. en blick som sa mer än tusen ord. och sedan var man instängd på lagret resten av dagen med att sopa heltäckningsmattan med en gammal kvast, putsa en dörr eller städa gården.

den gången när jag fick 5 dagars semester på sommaren, inte när jag ville. och jag drämde kartongerna i golvet. när jag ramlade och skrapade knäna i brandstegen vi fick klättra upp och ner för varje dag med kartonger i famnen, men det var bara le och säga att de inte var någon fara. kilona försvann och jag var bara ben kvar. varje månad fick jag en check, åkte tåg en timme bort för att hämta sedlar. bankmannen frågade mig, varför kommer du hit, till en liten stad långt bort från turismen och förmodligen var jag den enda utländska människa de skådat på mycket länge. det gick inte på något annat vis sa min chef. 1150 euro ihoprullade i plånboken och jag försökte se fattig ut på det lilla regional tåget tillbaka till florens. la dem i min skrivbordslåda, räknade och tänkte, hur fan ska det gå om de här försvinner.

det blev jul en gång och jag bad om ledigt. ledigt? va? vem skulle ha ledigt över jul? och framförallt, den 24 december? jag var tokig. fick fyra dagar ledigt. åkte till sverige. florens-milano-stockholm-eksjö. jag sov hela första dagen, sen var det julafton. öppnade paket som jag fick låta stanna kvar. sov nästkommande dag och åt mer julmat. åkte hem, med en känsla av att resan gjordes mer för andra än för mig själv. det blev nyår. och vi arbetade hela dagen. det var "min" tur att vara där. le och gå ner på knä, låtsas känna på att tån satt där skulle fram i skon. ljuga och le och säga "dom här har jag också, de skönaste skorna jag haft på länge." en kväll i fyllans tecken ramlade jag i marken. slog munnen. det blödde och dunkade. akuten var nära, men i fyllans slag gick vi hem istället. fick asolsprit och en huvudvärkstablett. vaknade dagen efter med gult var och uppsvällt, skrapat blodigt ansikte - tänkte, "jag går dit så får jag väl gå hem igen", icke sa nicke. jag kunde gå till apoteket på rasten om det tröt. vägde nu 53 kilo och såg inte mycket ut för världen. min chef berättade för mig om vackra platser i italien som borde besökas. jag var aldrig ledig. där stod jag och nickade och log och sa "si" när hon berättade om vart jag borde åka. jobbade 6 dagar utav 7. semestern som sagt, 5 dagar på sommaren... och tigde till mig julsemester, fyra dagar. fick sommarhosta, en hosta som kom långt nerifrån maggropen. mådde dåligt som tusan. jobbade på. tills en dag då det fan inte gick längre och de sa åt mig att gå till akuten. grön i ansiktet. gick dit, satt och väntade tillsammans med en tjock tyska som fått benet uppsvällt av ett myggbett. när det, efter tre timmars väntan, blev min tur togs temperaturen direkt, 39,5. jag fattade ingenting. blev röntgad och i journalen stod det "vaken och förstår", det var ju bra. chefen ringde varje timme och undrade när jag skulle komma tillbaka. fick en lapp, fem dagars vila. naturligtvis räknade chefen med "akutendagen" i de fem, så det blev fyra dagar. kom hem kl 17 efter alla undersökningar utan att fått varken mat eller dricka. la mig i sängen. tog tillfället i akt och åkte till andra sidan landet och låg i solen och badade i havet med dödshostan. hörde telefonen ringa och ringa och ringa från kapprummet när jag var uppe och hämtade skokartonger. kunde inte svara. såg displayen "mamma". såg smset "det har varit jordbävning i italien, mår du bra, vi får inte tag i dig". ringde på lunchen sa, hej här är det jävligt bra.


de såg på mig och sa "varför stannade du kvar". jag vet inte.

vi bråkade en del. rätt mycket faktiskt. från det att du kom. jag var inte nöjd. jag orkade inte sverige/danmark/sverige/danmark varje helg. orkade inte att du kom till mig varje helg. till mitt svarta hål där jag bodde. ville visa mitt vackra jävla land. kände inte en käft och det var vinter. bodde utanför stan och rummet var jävligt, jävligt mörkt. hade aldrig pengar. de jag hade sparade jag för att åka till dig. ibland åkte jag utan att veta om jag hade råd att åka hem. i danmark var allting bra. vi åt långa frukostar med hummus, olivtapenade och nybakt bröd från närturken, gick långa promenader, talandes om böcker vi läst, låg i parker och skrev, löste korsord på svenska.. drack en massa öl. i sverige, i malmö. var allting långt bort. vi gick överallt, det var långt och kallt. jag sålde saker på tradera för att ha råd. inte råd med möbler. inte råd med internet. jag var ny i landet igen. ny i staden. du kom inte på min födelsedag, åkte till london och levde loppan, jag höll huvudet högt och bjöd på middag. tänkte... vi firar väl sen. du kom, jag var ledsen. vi bråkade igen och du åkte till usa. gick till debaser uteställenas macdonalds. hånglade med nån. trots att jag var med dig. var var du nånstans då? jag blev en som inte var jag. drömde om bättre. mådde så jävla, jävla dåligt. tog pluggeriet på stort allvar. hade inte råd med cykel eller buss, gick varje dag. det var en bit.

en dag kom en lägenhet som ett brev på posten. ett nytt hem. vitmålat, mitt i stan. en möjlighet för oss, en möjlighet för mig att verkligen bo. du tvekade. men kom ändå, en månad efter. åkte fram och tillbaka till ditt land. i juni åkte vi ner tillsammans. du före mig, jag kom sen. en semester på nio dagar då du spenderade noll tid med mig. jag gick runt på gatorna och grät. sen började du jobba i köpenhamn, från tidig morgon till sen kväll. visste aldrig när du skulle komma. om du skulle kunna följa med någonstans, på en fest, på en middag. det kunde du aldrig. du kom sent. la dig och höll om mig på natten för att sen vakna och gå. hörde inte av dig. hörde av dig, fast du blev sen. alla gånger när jag tänkte att du skulle vara med. en hel sommar med dig, fast utan. sommar som blev till höst. så gick det inte mer. vi blev äckliga med varann, skrek och slogs och spottades. och svor. jag kastade ut dig när du kom hem stinkande full klockan åtta på morgonen efter en "afterwork". det gick två veckor... sen hittade vi tillbaka. lurade oss själva att det skulle gå bra. tills du ljög för mig och kom försent. jag satt ensam, väntade. du hade lovat. du hade frågat om att få gå i tid. men du struntade i det. betydelsen. du förstod inte. vi bråkade. du gick. det gick till slutet av januari tills vi sågs igen. därimellan träffade jag en idiot som var en idiot på riktigt. lurad. naiv som ett barn. trodde på när idioten sa "jag är nog kär i dig". trodde inte på idioten när han sa "vi ska nog inte ses mer", förnedrades... sen kom c-uppsatsen. sen kom de dubbla kurserna. som kom livet ifatt. och jag hann inte tänka mer. kroppen fick ryggskott och jag kunde inte se upp med blicken från gatan... vad dum man kan känna sig. så lurad man kan känna sig. idioten skiter jag i. idioter passerar förbi. men du, vi skulle åka iväg. det fanns en tanke om att vi är ödet tillsammans du och jag. fast jag är nu ensam kvar.