nattliga funderingar.

jag har flyttar sju gånger i mitt liv. första gången var jag olycklig. tog avsked av barndom och trygghet. strök mina små barnhänder över gamla dörrar och pussade väggarna farväl. det stora vita, lyckliga huset byttes mot det bruna, fula alldeles för stora huset med den knasiga trädgården. jag hatade det.

andra gången räknade jag ner dagarna. fyllde på den små blommiga kartongen med onödiga köksatteraljer redan som trettonåring. vi visste ingenting, och var alldeles för unga och lägenheten alldeles för stor. utanför borgen brändes det ner bilar, mördades med brunnslock och pissades i hissen. men vi gick med huvudet högt. för då, var det han och jag mot världen.

tredje gången, och spårvagnen började ta alldeles för lång tid. förortskidsen som härjade, fyllegubbarna vid hållplatsen och luften i borgen började ta slut. ett år fick vi, i en liten femtiotalare inne i stan. kändes jävligt svennebanan, men vi vande oss vid det också.

kontraktet tog slut, tiden var knapp. fjärde gången hittade vi hem. den låg grönt och fint. var stor med svarta tapeter i vardagsrummet. balkongen bjöd på sol hela sommaren. potatissallad och italienska ord gick het. till slut, flyttade han ut. jag var ensam kvar, med popcorn-maskinen och cityakuten. rummen ekade tomma och jag drog söder ut.

femte gången. pappa kom med släpkärran. mitt liv stuvades in, kördes "hem", magasinerades. tryckte på paus. en sportbag, och en fjällräven ryggsäck. ett par trasiga skor och kylskåpspoesin. sju skitiga italienare. och en vacker lägenhet i söderlandet. den nya familjen, vi var bra.

sjätte gången. familjen splittrades. vi packade ihop, några blev kvar. jag tog min blå ikea-kasse och lommade iväg. det blev mindre, intimare och ensammare. det var jag, enstöringen och kocken. vi var inget bra team. men det funkade ändå.

sjunde gången. splittrad. hjärtat i tusen delar. ägodelar nedpackade i skeva kartonger. bittra avsked, men leendet på läpparna och suget i magen var starkare.

konstigt är det ändå. när jag satt på garageuppfarten och tittade ut över det skymmande landskapet. inte en människa ur sikte. en månad tidigare kunde jag knappt sova för allt rallande utanför fönstret. konstigt är det ändå, hur allting ter sig.