nattliga funderingar.

jag har flyttar sju gånger i mitt liv. första gången var jag olycklig. tog avsked av barndom och trygghet. strök mina små barnhänder över gamla dörrar och pussade väggarna farväl. det stora vita, lyckliga huset byttes mot det bruna, fula alldeles för stora huset med den knasiga trädgården. jag hatade det.

andra gången räknade jag ner dagarna. fyllde på den små blommiga kartongen med onödiga köksatteraljer redan som trettonåring. vi visste ingenting, och var alldeles för unga och lägenheten alldeles för stor. utanför borgen brändes det ner bilar, mördades med brunnslock och pissades i hissen. men vi gick med huvudet högt. för då, var det han och jag mot världen.

tredje gången, och spårvagnen började ta alldeles för lång tid. förortskidsen som härjade, fyllegubbarna vid hållplatsen och luften i borgen började ta slut. ett år fick vi, i en liten femtiotalare inne i stan. kändes jävligt svennebanan, men vi vande oss vid det också.

kontraktet tog slut, tiden var knapp. fjärde gången hittade vi hem. den låg grönt och fint. var stor med svarta tapeter i vardagsrummet. balkongen bjöd på sol hela sommaren. potatissallad och italienska ord gick het. till slut, flyttade han ut. jag var ensam kvar, med popcorn-maskinen och cityakuten. rummen ekade tomma och jag drog söder ut.

femte gången. pappa kom med släpkärran. mitt liv stuvades in, kördes "hem", magasinerades. tryckte på paus. en sportbag, och en fjällräven ryggsäck. ett par trasiga skor och kylskåpspoesin. sju skitiga italienare. och en vacker lägenhet i söderlandet. den nya familjen, vi var bra.

sjätte gången. familjen splittrades. vi packade ihop, några blev kvar. jag tog min blå ikea-kasse och lommade iväg. det blev mindre, intimare och ensammare. det var jag, enstöringen och kocken. vi var inget bra team. men det funkade ändå.

sjunde gången. splittrad. hjärtat i tusen delar. ägodelar nedpackade i skeva kartonger. bittra avsked, men leendet på läpparna och suget i magen var starkare.

konstigt är det ändå. när jag satt på garageuppfarten och tittade ut över det skymmande landskapet. inte en människa ur sikte. en månad tidigare kunde jag knappt sova för allt rallande utanför fönstret. konstigt är det ändå, hur allting ter sig.

cazzate

non che nessuno leggerà mai qui in italiano, comunque, ho bisogno di scrivere. a qualcuno. di sfoggarmi. perchè non ho più sigarette. credo di avere la febbre. mi sento un''ospite. non lo so dove è la casa. non mi sento più a casa da nessuna parte. fa troppo freddo, o fa troppo caldo. o ci sono loro, o non ci sono loro. dove cazzo è il mio posto in questo mondo? che cavolo di senzo avrà la mia vita? dovrei fermarmi, stare qualche settimana ferma. pensare, organizzare, stare bene. sto pensando troppo a te. non è colpa mia. ma mi manchi così tanto che mi fa male dentro di me, a volte mi viene da piangere. e lo so che non senti lo stesso per me. non sono più una parte della tua vita. e sai, mi dispiace anche solo a pensarci, non lo so se ne sarò mai più.

vorrei nei miei pensieri ringraziare tutti quelli che mi hanno aiutato in questo periodo, non lo so come ripagarvi, sarò sempre in debito: andrea, fiore, andreco, sbarbie, milos, alessandro, ann, johan, henrik, emma, slangen, lina, krut. siete le persone che mi avete aiutato a finalmente muovermi dal mio prigione. grazie.

sverige låg kvar. dörrar öppnas åt andra hållet, kaffet dricks i jumbo-koppar, det grillas alltid, ingen säger smaklig måltid och det regnar ganska så ofta.

känns fortfarande som jag är på semester. är inte riktigt hemma här, vet inte riktigt hur man ska vara eller bete sig. hur är man på svenskt vis?

och det känns fortfarande alldeles för konstigt att höra din röst på telefon. att du har gjort en total u-sväng i 3000/km i timmen, och nu är helt galet kär i mig. hur ska jag tolka det? för det finns fortfarande kvar i mitt huvud, den där meningen som gått på repeat under hela förra året "io non sono innamorato, e non mi innamerò mai di te" .. har kanske svårt att lita på dig. kanske.