fever ray

det sprider sig som virus att skriva riktigt, sliskiga ärliga inlägg. läs bara fina
emmas blogg så fattar ni. min historia började skriva efter att ha läst ett inlägg av skönaste puppan hanna fridén.

funderade på en annan sak idag. hur kan folk vara så jääävla bra på att planera? de vet vad de ska göra varje helg fram till sommaren, hur kan det vara så? förmodligen kommer jag vinna pris i att vara sämst på planering, shit my god. det ger mig bara ångest.

för övrigt, fever ray <- i like it.

del IIII

(Del IIII, jag serverar den direkt. Den är alldeles nybakt, och jag vet inte om det kommer att smaka bra än. Hur som, jag ger er fortsättningen med en gång, eftersom ni fått vänta alldeles för länge på del III. Det kommer helt klart bli fler delar än fyra, kanske till och med sex stycken. Här är iallafall del fyra, läs och spy över min svaga karaktär.)

Hon började jobba i skoaffären. I början fick hon mestadels spendera dagarna i magasinet, en plats utan solljus, skrämmande tystnad och frän doft av nyfödda skor blandat med gammalt damm. Hon försökte att förstå de instruktioner hon fick med sin skolitalienska, och hon började inse att den italienska hon hittills lärt sig var långt ifrån den som faktiskt pratades bland folket. Hon flyttade tusentals skokartonger runtom i magasinet, sorterade in nya skor, prissatte, markerade, skrubbade smutsiga toaletter och snörde hundratals osnörda skor. Hon fick hela tiden höra att hon var tvungen att jobba hårdare, att chefen skulle bli nöjd om hon gjorde si och så, att om hon bara gjorde allting snabbare och bättre så skulle hon inte bli av med jobbet. Varje dag kom hon hem svettig, smutsig och utsvulten. Ville göra sin nya chef nöjd, ville lära sig allting snabbt. Efter ett tag fick hon även vara nere i butiken. Där gällde det att tassa på tår, inte ta sig ton, inte flytta på skor, hålla sig ur vägen och framförallt, inte ta egna iniativ. Hon putsade skyltfönster, speglar, dammade hyllorna med skor på, sopade golven, svabbade golven, tvättade provstrumpor, försökte att serva kunder på alldeles för fattig italienska. Försökte envetet att förstå allt som sades till henne. Hon förstod snabbt att kollegorna var rädda för chefen, för när chefen var där, var stämningen annorlunda. Alla slet som djur. Städade, servade kunder, fjäskade och försökte hålla chefen på glatt humör. Februari blev mars, och plötsligt från ingenstans blev hon erbjuden en heltidstjänst. Hon lärde sig enkla fraser för att få kunderna att köpa skorna, lärde sig om skomärkena, hur hon skulle svara kunderna, att hon skulle hälsa ”buon giorno”, ”buona sera”, ”ciao” eller ”salve” när kunderna kom in i butiken, att hon skulle säga ”arrivederci”, ”ciao” eller ”buona sera” när de gick. Hon sprang tusentals mil, upp och ner för trapporna, för att komma upp till lagret behövde man först bestiga en lång vanlig trappa, och sedan besegra en spiraltrappa. Kvällarna spenderade hon med någon av dem, antingen med killen som hon nu varit tillsammans med i fem månader, eller med bästa vännen. Livet började gå i en cirkel, upp och ner för trapporna, alltid med ett falskt leende på läpparna, upp och ner. Hem, laga mat, gå ut, gå hem, prata, sova, gå till jobbet, upp och ner för trapporna. Hon ville så gärna, att hennes chef skulle vara nöjd med henne. Hon gjorde allt. Lärde sig språket, lärde sig hur hon skulle vara smidig, snabb och lättsam för att chefen skulle vara nöjd. Helst inte vara för nära kunden, men inte heller för långt, aldrig stå med ryggen emot. Alltid ta med skokartonger upp för trapporna när hon skulle hämta ner nya. Hon slet, och slet. Började att lära känna folk som jobbade i affärerna runt omkring, började att småprata med människorna i caféet, dit de fick lov att gå en gång på eftermiddagen och ta en kaffe. De var såklart nyfikna på henne, den nya, som jobbade i den exklusiva skoaffären.

Samtidigt lärde hon sig mer om staden, hittade nya favoritställen, upptäckte vart man kunde gå och äta lunch utan att spendera skjortan, att hon genom att uppge namnet på affären där hon jobbade kunde få rabatt i andra affärer. Hon klev in i en ny värld. Försökte att hålla relationen med den vackraste pojken i världen vid liv. De sov hos henne ibland, lagade svenska maträtter och ibland sov de hos honom. Umgicks med bästa vännen, tog promenader mitt i natten, drack oändligt mycket kamomillte och försökte hålla kontakten med svenskarna från språkkursen, men hon gled sakta ifrån dem. Italien började tinas upp, och trädens löv återfick sin gröna färg. Staden började sakta att färgas av våren och turisterna började betäcka gatorna igen. En kväll bestämde de sig för att sova hemma hos honom, de gjorde det ibland, mest när hon var ledig dagen efter och de kunde ligga och dra sig hur länge som helst långt in på förmiddagen. De lagade mat och såg någon film, sedan låg de och pratade. Plötsligt ringde mobilen. Och hon hörde på hans röst med en gång vad som hade hänt. Hon visste direkt att hans värld hade rasat samman. Han berättade att det tagit slut med honom och tjejen han haft i nästan nio års tid. Hon försökte att lugna honom, men hans röst sprack och han brast ut i gråt. Hon visste, han var precis där som hon befunnit sig för nästan ett år sedan. Det finns ingen tröst, man lever ganska lång tid med ett stort hål i hjärtat. Det går inte att säga hur lång tid det tar, men den första tiden bränner en sur, rutten klump i maggropen. Hon var så ledsen för hans skull, sa åt honom att komma. Bara kom, hon ville krama om honom, säga att allting skulle bli bra, att det kanske inte kändes så nu, men att hon varit i hans skor, att det blir bättre, att man kan leva med det och att det sedan försvinner. En dag så känner man det inte mer. Den natten sov hon knappt. Hon tänkte, på honom och på den andre som hon lämnat kvar. Hur hon klarat av det, hur hon kommit över och gått vidare.

Han kom. Hon kramade, tröstade och lyssnade. I timtals. Hon resonerade, gjorde långa utlägg, försökte att förklara hur det varit och hur man går vidare. Hon torkade tårar från hans blöta kinder. Fanns bredvid. Till hands, nära, i rummet alldeles bredvid. Hon åkte till honom, till alla vännerna som tagit till Italien, en helg, två helger i rad. Var den allra bästa vännen som hon kunde vara. Förklarade för vackra pojken, att hon behövde finnas till hands. Hon åkte även helgen därpå, det var spelning och en nära vän hade tagit sin examen. Det skulle bli en jävla fest helt enkelt. Alla vännerna var på plats, och de blev fulla tillsammans. Alldeles för fulla. De åkte hem till honom. Pratade om allt, skrattade och var glada. De satte på en film, låg i soffan och pratade. Hon minns inte om vad. De bara pratade, sådär lättsamt och flytande, om allt och ingenting.

De ligger nära varandra i soffan. Ingen av dem bryr sig om filmen som de satt på. Den finns där i bakgrunden, som en ursäkt för att ligga sådär nära varandra i soffan. Den kom från ingenstans, kyssen. Han kysste henne, mitt på munnen, med tungan i hennes mun. Hennes fulla huvud … hennes fulla huvud förstod först ingenting. Hon var helt oförberedd. Helt oförberedd, fast hon många månader efteråt skulle tänka, att så jäkla oförberett var det faktiskt inte. Hon sköt honom ifrån sig, såg på honom med munnen som en fågelholk, frågade; men du, vad var det där för något? Han ryckte på axlarna och svarade; ingenting, jag har bara haft sån lust att kyssa dig hela kvällen. Hon såg på honom. Tänkte efter. Förstod faktiskt ingenting av vad som hade hänt. Tänkte på honom, som hon lämnat, två timmar bort från henne. Stängde av tankarna. De kysstes igen. Och igen. Hon hade stängt av. Han ville mer, hon sa nej. Där gick i alla fall gränsen. Hon mindes inte mycket av samtalet efteråt, de somnade i varandras armar. Hon vaknade upp med en dunkande bakfylla, och en ångest från yttre rymden. Han skjutsade henne till stationen, de pratade om annat. Hon skämdes, och försökte hålla sig från att spy av ångest. Han kysste henne farväl, mitt på munnen. Hon kunde inte värja sig, ville, men ville ändå inte. Någonting började gro inom henne. Ett litet frö hade legat länge fruset, och nu hade någon hällt en flod av vatten på det. Antingen skulle det drunkna i floden, eller rota sig och gro alldeles för fort. Hon åkte hem. Träffade honom, försökte att inte se honom i ögonen, försökte tänka att det var något som hänt på fyllan, att det inte betydde någonting.

Hon behövde prata med honom. Hon behövde få förklara ett och annat. Att hon minsann hade ett förhållande, att han inte kunde göra såhär. Det var otroligt respektlöst och han var en skit, så tänkte hon. Det gick en dag, en annan dag och en dag till. Sedan kom han. När hon kom hem från jobbet var han redan där. Med en gång drog han undan henne till en ensam vrå i huset och viskade ”vi behöver prata. Det tar bara trettio sekunder”. Hon nickade. Det var sant. Visst fan behövde de prata. ”You know, you are very attractive. But let’s not make this thing bigger than it was. It was a mistake and let’s forget about it.” Exakt så sa han. Hon blev paff. Precis de hon ville säga till honom, sa han till henne. Såklart...hon hade kunnat föreställa sig det, men att han skulle vara den att vifta bort incidenten som om den inte betydde något alls, gjorde henne bara ännu mer illamående.

Del III

(Historien fortsätter, måste fortsätta. Den lever som ett svultet monster inuti mitt huvud. Är ensam på en station i ingenstans. Kan inte känna om fötterna är blöta eller bara stelfrusna, ingen skillnad. Jens sjunger vackert om Shirin, och i bakgrunden talar en mekanisk röst om att det är förbjudet att stiga av och på tåg i farten. Talar om att det är förbjudet att överskrida den gula linjen på perrongen, den gula linjen som skriker ”håll dig borta, kom inte för nära”. Lever på Tuc, salta, spröda kex som smälter i munnen, såsom jag tänker mig att oblat smälter i munnen vid nattvarden. Drar av mig strumpbyxorna, byter smutsiga trosor mot rena, sätter mig i sängen, skriver obetydliga meningar. Egentligen är det inte riktigt, riktigt sant för jag äter ibland clementiner också, och ibland lite choklad.)

Det går en period, där hon går runt i hans förstora munkjacka och inhalerar resterna av hans kroppsparfym. Vännerna runt omkring lirkar försiktigt, försöker få med henne ut, att tänka på annat, på andra. Så en kväll hände det att hon träffade honom, vännerna hade fått med henne ut. Visserligen bara på kvarterskrogen på gatan, där en rumskompis skulle spela skivor. Tre flickor var de som satt i baren och smuttade på varsin drink, pratandes om ditten och datten, då hon får syn på honom. Han försökte tränga sig igenom folkmassan mot utgången. Med världens största, vita leende på läpparna och en drink i handen. Han var det vackraste hon någonsin sett. Hon grep tag om sin kompis lår, och sa ”shit, såg du!!! Såg du!! Världens snyggaste kille.” Ja, kompisen såg hon med. Hon tog en klunk till av drinken och tänkte, att honom kommer hon ändå aldrig att prata med ändå. Hon försökte ändå att få syn på honom igen. Drinkarna blev många och natten började bli gammal. Musiken tystnade och det var dags att lunka hemåt. Hon gick för att säga hejdå till sin vän som spelat skivor. Aningen överförfriskad. Inne i det mörka rummet ser hon sin vän stå och prata med, honom. Hon tänker att nu, om aldrig, har hon chansen. Hon smyger sig fram, står bredvid ett tag, sedan berömmer hon vännen för en lyckad kväll. Hon vet knappt hur, men plötsligt är det bara de två som står kvar där och pratar. Hade hon inte fått i sig så många drinkar hade hans skönhet fått hennes kropp att skaka som en jordbävning. Istället pratade de om musik, om kläder, om att leva i Italien… De presenterade sig för varandra och gick tillsammans ut från baren, ut till natten. De fortsatte prata ända tills han var tvungen att gå. Då sker det, han ber om hennes nummer. Lyckan är total! Aldrig någonsin har någon frågat om hennes nummer tidigare. Ett rus går igenom hennes kropp. Hon känner sig levande igen. Från att ha varit en grå fantasm som man bara kunde se konturerarna av till att bli färglagd i kulörta färger, som om någon hade blåst tillbaka livet inuti henne. Han försvinner bort, och hon störtar hemåt med världens största leende på läpparna.

Dagen därpå ringer han. Han ringer, det stormar av lycka inom henne. Hon svarar och de pratar en stund. Han frågar henne om de ska ses, om de ska gå ut tillsammans. Utan en minimal sekunds tvekan svarar hon ja (ja,ja,ja), klart de ska gå ut. Han vill gå ut med henne, Han vill gå ut med henne, Han vill gå ut med henne, kunde inte tro att det var sant. Och deras gemensamma historia börjar.

De gick ut, de skrattade och blev snabbt ett par. En kärlekshistoria påbörjades, inom fyra väggar spenderade de den mesta av tiden. Och hon började långsamt att älska den han var. Hans humor, hans varma famn, hans sätt att berätta, hans sätt att tänka… hon började att sväva på mjuka moln. Heta kyssar, filmer på olika språk, musik av olika slag, tusentals fotografier, vatten, té, kaffe, juice, chips, sex många gånger om dan. Skolor som glömdes bort och nya språk lärdes. Och hon tänkte alltid att han var som vackrast på morgonen, sömndrucken och rar. Han sa aldrig mycket på mornarna, var alltid trött och alldeles för eftertänksam.

En månad gick, och det började bli något slags allvar mellan dem. Hon kände en liten spricka, för han var sluten som en mussla. Inte mycket fick hon veta, om hans bakgrund, och om hans liv. När han väl berättade något av vikt tog det alltid tid, väldigt mycket tid. Under mummel, kyssande och långa, långa pauser började han så småningom att berätta små detaljer från sin barndom. Hon, den nyfikna, den som alltid pressar, den som alltid frågar alldeles för mycket försökte att hålla tillbaka, försökte att inte fråga för mycket. Men den lilla spricka mellan dem som uppstått, av vad som hon kände var, brist på kommunikation, började att skära lite grann inom henne. Hon ville veta, allt om denna vackra människa. Hon ville veta hur han vuxit upp, vilka städer han besökt, hur hans mamma var och framför allt, hur det såg ut där han bodde. Hon frågade ett par gånger om de inte kunde åka till honom. Han svarade alltid att det var för rörigt, eller för långt ut eller för många personer där. Samtidigt, under denna period började en annan relation att växa. Han, som hade tagit henne till Italien, blev hennes bollplank. En person, alltid öppen och ärlig, som hon kunde prata om allting med. Han, vars famn hon grät i, när hon fick reda på att pojken med den snea luggen, som hon lämnat kvar i hemlandet, hade hittat en ny, lyssnade, tröstade och torkade de obotliga tårarna. Hon grät inte av ånger, eller av att hon ville tillbaka till det liv hon lämnade. Hon grät, för att hon visste att nu fanns det verkligen ingen återvändo, nu hade hon verkligen lämnat honom. Hennes plats var nu upptagen. Deras samtal under den här perioden var långa, och ändlöst djupa. De höll ibland på ända till gryningen. Ibland fortsatte de vid frukostbordet. Ibland missade de möten och lektioner. De sköt ibland undan allt och alla för dessa samtal. Ibland låg de på golvet i köket, ibland satt de i soffan, ibland låg de i en säng, men framförallt, de delade minsta tankesusning med varandra. De pratade om Sverige, de pratade om musik, de pratade om konst, de pratade om gamla minnen, de pratade om kärlek, om sex, om filosofi, om författare, om religion, om gemensamma vänner, om barndomsminnen, om mat, om kultur, om precis allt. Och det pågick alltid, alltid i timtals. Självklart blev han svartsjuk, och undrade vad det var för relation hon egentligen hade med sin vän. Hon försökt att förklara som det var; att han var än vän sen flera år tillbaka, att hon behövde stöd av någon som känt hennes tidigare ”jag”, att de pratade om gemensamma bekanta, att han var mer öppen mot henne än vad han var. Till sist en kväll, efter att ha gått ut och ätit tillsammans, sprack denna lilla sprickan inom henne, för han hade suttit tyst som en mus under hela måltiden, knappt sagt ett ord, och hon klarade inte längre av den isande tystnaden. De promenerade tillsammans och hon sa att hon inte klarade av hans tystnad mer, att hon ville veta mer om honom, hans minnen, hans liv, vad han gjort och att det gjorde hans tystnad skar i henne, att hon ville se hans hem. De gick hem till henne, och hon grät. Han började att berätta, det var första gången han var den som pratade mest. Han berättade, om sin uppväxt i Senegal, om sin pappa han aldrig träffat, om hur hans mamma kommit till Italien, hur han kommit till Italien, hur han lärt sig sitt nya språk osv. Han berättade om hur de levt och hur de levde. Dagen efter tog han med henne hem till sig. Av vad hon berättat hade hon väntat sig mycket värre. Innan för tröskeln till den lilla lägenheten beståendes av två rum, ett kök och ett vardagsrum, möttes hon av en kryddig matlukt, kryddor som hon aldrig känt lukten av tidigare. Det lilla köket satt ihop med vardagsrummet, och hon fann möbleringen aningen udda. Rummet intill vardagsrumsköket var moderns, dörren var stängd. Jämte mammans rum var hans, hans och systern. Hon häpnades av alla saker, precis överallt fanns det saker, reklamblad, muggar, kläder, elektronikprylar, och i taket hängde en drömfångare. Hon var glad att han äntligen visat henne sin bostad. Äntligen kom de varann lite närmare. De sov tillsammans, första natten i hans säng. Hon vaknade någon gång på natten av att någon smög in i rummet och tände lampan, viskade svagt hans namn. Han svarade ”si” och röste släckte lampan och smög sig ut igen. Från den dagen började hon att förstå honom, på riktigt. De firade hennes födelsedag, de hade fest i lägenheten, dagen efter åt de frukost på ett alldeles för dyrt ställe och till middag, pizza som sig bör. Till jul åkte hon tillbaka hem igen, funderade på vad som egentligen var hem, och kände bara efter en-två dar en stark längtan tillbaka. De hördes varje dag, och hon tänkte på honom nästan varje sekund. Hon mötte pojken från förr, och visste skrattade de medan de berättade om sina ”nya” liv, men distansen emellan dem satt bredvid och flinade hånfullt. Hon flög tillbaks, och de möttes i Milano. Firade in det nya året tillsammans, omfamnade varandra under krigsliknande nyårsraketer. Och någon skrek ”stick tillbaka dit du kom från” från en balkong.

Januari var hennes sista månad i skolan, och hon tog sig fram på stukad italienska. Hon hade egentligen tänkt att stanna dessa fem skolmånader och sedan åka hem igen. Men alla nya vänner, pojken hon förälskat sig i, landet och staden hon äntligen börjat trivas i gjorde att hon bestämde sig tillsammans med K att de skulle försöka hitta ett arbete. De flängde runt stan med sina curriculum vitae, och gjorde långa utlägg om att de kunde ta precis vilket jobb som helst, sleva glass eller stå bakom en bar, det gjorde dem detsamma. Januari började lida mot sitt slut, och att hitta jobb såg desto mörkare ut. Så hände det sig, en dag i början av februari, när solen gjorde ett gästspel, att hon av en slump lallade förbi en liten skoaffär. Hon hade hört av en vän att en gemensam bekant jobbade där. Utanpå affären satt en datorskriven lapp ”söker affärsbiträde omgående”, glad ihågen iförd en blå klänning och nätta ballerinaskor skuttade hon in i butiken och den gemensamma bekante presenterade henne för ägarinnan av butiken. De samtalade en kort stund på bruten italienska och hon lämnade sitt CV. Morgonen därpå, medan de älskade med varandra, ringde plötsligt telefonen. Hon svarade och det var ägarinnan som sa, att hon egentligen ville vänta och få in fler CV:n, men att hon gjort ett väldigt gott intryck, kunde hon komma dit med en gång för en intervju? Tusentals klädbyten och sminkningar, hon gick dit och kom tillbaka med ett jobb i handen.

förlåt men...

...det har blivit lite mycket den senaste tiden; åkt tåg vars dörrar inte vägrade öppna sig när jag skulle av, väntat i en timme mitt i natten på en ödestation med diverse rallare, stått bakom neil on impression när de spelade i en stor teater, druckit portvin, sålt skor, sovit under två timmars tågresa dreglandes på min reskamrats axel, klippt av håret, köpt en ny jacka (tack H&M, 14,95 euro) och sovit från klockan 21 igår till klockan 12 idag... nu ska jag städa upp, tvätta av mig och gå till slavjobbet.

del tre kommer, den ska bara skrivas först. snart kommer även lite bilder, kameran är tillbaka från sin semester i portugal.

Del II

(Historien fortsätter, här är del två av det som förmodligen kommer bli fyra. Jag skriver i "hon"-form, men historiens "hon" är jag. Det blir så mycket enklare då, att ta ett steg bort från personen i texten. Och låtsas att det inte handlar om mig. Det här är bara början på en lång historia, som jag försöker skriva utan en massa knussel, utan att förvrida och förvränga. Det gör lite ont i hjärtat att sätta ord på minnen, men samtidigt är det min terapi. Historien avslutades i söndags - då jag fick reda på hur den slutar...)

Den tolfte dagen i bilen, de skulle till en liten stad i Tyskland. Spelstället var öde och de möttes upp av två finniga tonåringar. Spelningen skulle äga rum i någon slags fritidsgård, ni vet, biljardbord och delicato-bollar typ. Kvällen avlöpte relativt bra med middag och öl och kortspel till efterrätt. De satt bredvid varandra och pratade. ”Direkt efter spelningen måste vi åka till Italien, det kommer ta 8 timmar” säger någon. Hon ryser när hon hör detta. En sån helvetes-resa som de var tvungna att göra för två veckor sedan, fast i annan uppsättning. Köra bil mitt i natten, i ösregn, med en förare som druckit mer än en öl och inte sovit på hur många timmar som helst gjorde henne minst sagt nervös. Därför anmälde hon sig att vara vaken och hålla föraren sällskap. De blåste på med kall luft i bilen för att ingen av dem skulle somna, och försökte konversera på fattig engelska. Regnet öste ner, och den kalla luften fick henne att huttra. Efter ett par vakna timmar började gryningen komma, och hon blev ”avbytt” och fick sova i baksätet. Jämte sig hade hon den fina killen, som strök henne över håret medan hon försökte somna bort rädslan. När morgonen kom och de tagit sig till den italienska gränsen, började de vakna till liv och svängde av för att äta frukost. Han drog henne åt sidan och sa, ”du när vi kommer tillbaka tar det här slut. Jag har tjej du vet”. Hon försökte samla sig, såg på honom med ledsna ögon, svalde besvikelsen och svarade att det var lugnt. Att det hade varit roligt så länge det varade. Inombords växte en böld av besvikelse, och ilska som dunkade i hennes kropp. Men samtidigt hade hon anat att något inte stod rätt till.
Avdumpad igen i samma håla som han plockade upp henne. Regn, gråa dagar. Sol några minuter, de åkte till stranden, det började regna. Hon skrev i sin dagbok. Kollade frenetiskt på mobilen efter livstecken från honom. Ingenting. Två dagar, tre dagar, hon skrev ett sms. Inget svar. Tystnad. Ett par dagar gick, fick ett svar, innehållslöst och utan känsla. ”Hoppas det är bra med dig. Hejhej”. Hon stirrade på meningarna. Det gick inte ihop sig – hans ögon, deras samtal, deras närhet. Hur kunde det ha blivit så? Försökte få tiden att gå, mådde illa mest hela tiden. Till slut blev det dags att ”flytta in” i den nya staden. De tog vägarna genom bergen som avgränsar Emilia Romagna från Toscana. Högt upp, på slingriga smala vägar och reskamrater pratandes på ett främmande språk. En resväska och en sportbag med smutsiga kläder i baksätet.

Hon hörde ingenting ifrån honom, hörde från andra var han befann sig. Hon installerade sig i lägenheten och försökte stänga av. Skolan började, med intensivt allvar. Mötte för första gången K, denna ljushåriga skandinaviska skönhet, med äventyrslusta och smala japanska djupa ögon. Tillsammans upptäckte de staden. När de förtappat sig på de smala gränderna behövde de bara se upp emot himmeln för att se taket av världens fjärde största katedral, och de visste precis var de var. Hon försökte att förtränga honom, tills den dagen han ringde. Hon kände värmen i det kyliga bröstet. Äntligen. Han behövde ett rum i staden, och genom en gemensam vän hade han fått reda på att det var ledigt där hon bodde. Kunde han komma och kolla, kunde flickvännen följa med? Ojdå, där växte visst bölden ytterligare lite till. Hon svalde, försökte att svara med normal röst, att visst gick det bra. Hon var hemma då, och ville de inte äta middag tillsammans också? Jävlar vad banalt det blev. Men han svarade ja. De kom, hon och K svängde ihop en thailändsk nudelrätt med alldeles för många ingredienser och klibbiga nudlar. Hon såg med svarta ögon på den smala, söta korthåriga tjejen som han kom dragandes med. Hälsade och försökte vara trevlig. Han kramade henne, strök henne över håret, drog henne till sig, pussade henne på halsen och hon kände det. Han hade saknat henne. Han strök med handen över hennes ben under matbordet. Lekte med hennes fot för ett ögonblick. Såg henne djupt i ögonen. Hon försökte föra en konversation på italienska, på engelska. Hålla sig lugn och sansad. För helt ärligt, varför gjorde han sådär? Någon vecka senare kom han med sina saker, de delade på rummet med våningssäng tillsammans, men den understa slafen förblev obäddad. Somnade oftast med hans armar runt sin kropp. Med hans smekningar över hennes kropp. Och känslorna spirade återigen. Dagar och nätter, de spenderade dem tillsammans. Utan att yttra ett ord om vad som höll på att hända. De nämnde aldrig hans flickvän, och när han inte kunde vara med henne låtsades de som ingenting.

Men situationen blev, så klart, ohållbar. En dag tog hon förnuftet till fånga, ställde den spinkiga killen mot väggen och frågade, ”dude, vad håller vi på med egentligen”. Han ryckte på axlarna och svarade, ”men kära du, så här beter jag mig med alla mina vänner, vadå trodde du att det var någonting mellan oss?”. Wow, det blixtrade till i hennes hjärna, en kortslutning på några minuter och det svindlade lite grann för ögonen. Orden lekte labyrint i hennes hjärna tills de kom fram till rätt center. Hon bestämde sig, där och då, att han inte betydde mer än skiten under hans skor för henne. Han drog sig undan, befann sig aldrig i lägenheten och de slutade att höras av. Han drog iväg en månad, på turné och hon glömde honom långsamt.

del 1

(ok detta är del ett av en historia jag började skriva i söndags. har inte pallat att korrläsa. och det kan hända att den är helt patetisk och superbanal, men whatever. här är en liten del av kakan.

Jag äger defintivt inte sanningen. Men jag äger en del av den. Det här är mina ord, min version av det som har skett. Kanske någon annan har en annan del av sanningen, kanske inte. En vän sa till mig idag ”vill du verkligen att folk ska veta allt om dig på internet”, saken är den att jag har inga hemligheter. Jag vill inte vara hemlig, jag vill vara ärlig. Att skriva för mig, det är konst. Mitt sätt att uttrycka mig – att få ur mig ilska, tårar, frustration, trötthet och annat.

Jag ska i alla fall ge er min del av sanningen, okonstlad och smutsig. För det har hänt en del. Ni ska få veta vad det är som smärtar inom mig, vad det är som gör mig handlingsförlamad och ledsen. Så jag föreslår, att ni går på toaletten nu, att ni gör en kopp té eller whatever, ser till att ni inte är hungriga. Ta på er mysbrallorna, lägg er under täcket, tänd ett ljus, tänd en lampa – i dont care. Kolla så att batteriet i datorn är fullt, gör alla förberedelser. För det jag nu ska dela med er kräver full koncentration. Det jag ger er nu, är en stor del av mig, en stor jävla smärta som dunkar och vill ut. Och jag väljer att ge den till er, i offentligheten, så snälla välj att ge mig er fulla koncentration.

Vi börjar i december, året är 1999. En flicka, med långt hår och flätor lär känna en en pojke med svar lugg och hårspänne. De pratas vid på skunk, varje dag. De ringer varandra ibland, och pratar i timmar. De ska ses, hon frågar om han vill äta pringles och kyssas. Han svarar att han inte vet. För att få åka till pojken måste flicka visa hur han ser ut ur en skolkatalog. Han ser liten, mysig och mjuk ut. Så hon får åka. Det är en vinterdag i december, snön är sliskigt slaskig och hennes fötter, kalla och blöta. De möts upp, håller varandras händer med de blöta vantarna. Från den dagen började det; blandband med hjärtan på, handskrivna brev, sitta på elskåpet och titta på stjärnorna, dricka té ur stora muggar och äta mammans nybakade frallor. Åren gick, och de flyttade tillsammans till Göteborg. Gemensam lägenhet, dubbelsäng, samboliv, middag klockan 17.00. Så var det.

Fram tills april 2007, då deras historia tog slut. De skiljde sig åt, behövde fånga världen på egen hand.

Hon bestämmer sig, nu är det dags. Så många gånger som hon velat åka utomlands, upptäcka och utforska. Hon klarar inte av att stanna i den isolerade världen i Göteborg, bland gemensamma vänner, gemensamma platser, det gemensamma livet och den tomma lägenheten. Beslut fattas, snabbt. En språkkurs till Italien, där bortglömda vänner bor. Lägenheten packas ihop, möbler delas, minnen splittras, tårar rinner… I en sportbag och en ryggsäck packar hon ner valda delar av sitt liv, en sovsäck och tandborste. Lämnar landet tillsammans med sju italienare och en svensk. Mot okända platser. Dagar och nätter spenderas på diverse ställen i Tyskland och Belgien. De passerar gränsen till Österrike, tar den farliga vägen genom Innsbrück ner till den italienska gränsen. Hon sitter i passagerarsätet och försöker hålla föraren vaken med på en knacklig engelska. Precis när solen börjar gå upp tar de sig över den italienska gränsen, och de vackra, stora snötäckta bergen kantas av den nyvakna solen. De väcker de andra i bilen med applåder och skrik, föraren börjar köra i 200km/h för nu gäller ”italiensk körning”.

En vecka gick, en annan. Hon blev avdumpad i en liten, tom stad utanför Bologna. Italienarna hade begett sig till sommarorterna. Gatorna ekade tomma, en vän försökte tappert hålla henne sällskap. Tills en dag, då hon stötte på en bekant… de hade mötts för första gången ett par månader tidigare i Göteborg, delat minibuss och veg-burgare på Jonsborg’s. De träffades runt midnatt på en nattöppen glasskiosk, och han frågade ”men du, vad gör du här, i den här lilla hålan, ska du inte med ut i europa istället?”. Med elva dagar i Italien i ryggen, och vetskapen om att det skulle dröja ytterligare ett par veckor innan hon skulle komma till städernas stad, tackade hon ja. Tidigt morgonen därpå blev hon upphämtat av en ny mini-buss, och drog återigen ut i Europa. Slovenien, Österrike, Tyskland, Belgien, Holland och Frankrike. Dagarna spenderades i mini-bussen, på ett språk som hon inte med paprikachips och kalla tofu-mackor. Han sov i hennes knä, hon sov i hans. De lärde varandra nya kortspel och ord på engelska, svenska och italienska. På nätterna sov de tätt bredvid varandra på kalla golv, i sovsäckar som redan varit med om alldeles för mycket. Ben som omslingrade varandra och armar runt den andres kropp. En närhet som hon inte känt på evigheter uppdagades, och för varje dag de spenderade i bilen kom de varann än närmre.

oroa er inte...

Allt, allt jag ägde
var ditt mer än mitt.
Allt jag vackrast ville
var ditt, ditt, ditt.

Högt med dig jag talade
vad ingen i världen vet.
På ändlösa vägar
var du min ensamhet.

Låg jag vaken om natten
och tänkte ingenting,
andades, kände jag dig, dig.
Du var runtomkring.

Livlöst är livet,
där inte du är kvar.
Världen är ett väldigt skal,
som ingen kärna har.

här är en dikt av karin boye. men oroa er inte, jag håller på att skriva en historia. en lång sådan. den kommer, snart, snart.

19/1

jaha.

så var det med det.

ibland rinner det floder av tårar.

som inte går att stoppa.

det händer ibland.

och nu,

ska jag snart

åka hem.

italien har gjort mig gott... del III

ok n kommer inte hem. och jag vet inte vad som har hänt. jag ringde, var arg och han sa att han sovit hos "henne". okej, måste behålla lugnet. ringde igen, en gång, två gånger, tusen gånger. svarar inte. okej. nu till bilderna.


sommarfötterna.


slumrar på beachen.


min kille, är som vackrast när han är blöt och glad.


sen träffade alla söta jule, och vi blev alla förälskade i denna tyska skönhet. här vid poolen i campo di marte.


alessandro gillade inte att bli brun därav en jävla massa solkräm.

metal heart

det blir en massa ledsna inlägg idag, för jag är ledsen. är hemma själv och fryser. har inga ljus att tända. bara ett smutsigt tomt rum och ledsen musik som omringar mig, trycker ner och håller emot.

och jag tänker på hur annorlunda allting hade kunnat vara. vad som hade hänt om jag t.ex: fortfarande var ihop med mitt ex, hade fullföljt min utbildning, åkt hem från italien vid jul 2007 som det egentligen var tänkt, om min mage aldrig hade börjat kittla första gången han kysste mig, om vi aldrig hade träffats, om du aldrig sagt att du inte ville ha mig ... osv osv. det snurrar i min skalle. min mage vill äta, min hjärna vill stänga av sig. mina ögon vill gråta, min hjärna vill stänga av sig. av av av av av.

och JAG VET (för alla säger det) jag har ingen rätt. jag har förlorat min rätt till att bli arg, besviken och ledsen på dig. du har helt fria händer, gå vart du vill, hör inte av dig, knulla med vem fan du vill, sup ner dig rejält, hör inte av dig, knulla med vem du vill, hör inte av dig, gå ifrån mig... jag har förlorat min rätt. rätt åt mig va? så här sitter jag nu handfallen, med tårar som trycker i ögonen, med en mage som skriker. en hjärna som säger: av av av allt medan cat power sjunger 'metal heart you're not hiding metal heart you're not worth a thing'. ciao & buona notte.

italien har gjort mig gott... del II

i väntan på att du ska ringa mig, din skit, så fortsätter jag med bilder från det förflutna.

guiden berättar om domkyrkan. henrik och emma, väldigt intresserade.


bröderna, piazza michelangelo


sedan åkte vi med off minor till milano.


sedan åkte h och e till berlin. jag klippte mig och tyckte jag var cool.


sen kom mor och far, eller om det var innan henrik o emma kom, minns inte. vi gick till boboli iaf.


ibland är vi lika, min mor och jag.


vi drog till pisa, och kollade på det lilla lutande tornet.


vi åt mat, där äckliga köttklubbor hängde i taket. men alla var glada ändå och blev på lyset av bordsvinet.



i juni träffade vi laura, som är en av de skönaste jag träffat i florens. synd att hon drog så snabbt bara.


vi var glada.


vi tog en tur till stranden. nu gör det lite ont i mitt hjärta att se alla dessa bilder. därför. stopp, jag fortsätter sen, när värken gått över, buona notte.

italien har gjort mig gott...

augusti 2006, ser ut som en fet hemmafru. det var jag väl också?


juli 2007. med mannen som tog mig till italien. när vi fortfarande var oskyldiga små lamm.


augusti 2007. på turné med khere, en vecka efter ankomst i italien drog jag ut i europa igen.


september 2007. klara och jag på väg till fiesole på picnic.


jag och syrran i rom, hos påven, oktober 2007. samma dag som emma ringde med jobbiga nyheter. var helt snurrig i skallen.


oktober 2007, på middag. jag och klara var de enda som inte fattade åt vilket håll man skulle titta.

november 2007. jag 23, firades med gemensam duschning.


december 2007. i eksjö över jul. otroligt ful bild. men det bjuder jag på.

jag och ninjo i milano. nyårsafton. och så var det 2008.

och vi älskade fortfarande varann... (bytte namn till miss piggy)


och det var karnival, och de älskade fortfarande varann.

februari 2008. vi drog till ikea. sökte jobb och hittade ett. skit också.


det blev mars. jag jobbade som en hund för att få fast anställning.


nino fyllde år, vi njöt av solen i boboli.


det blev maj, eller april. och vi besökte milano igen. ledsna bägge två.


sen blev det hattfest och allt gick åt helvete.


sen kom världens finaste människor hit, och jag blev glad. trodde att allt var bra för några dar. det var skönt.


vi åt på världens sämsta vegan-café, man fick inte äta scones hur man ville, man fick inte flytta borden för de var från 1800-talet och det fanns bara en vegantårta för de är ju så svåra att göra. haha.

nu ska jag på fika. och frusta ur mig alla frustration jag har inombords. därför blir det mer bilder senare. hörs snart hattifnatti.

panic on the streets of florence...

åååååååååååååh, har bjudit in min bästa och käraste väninna (okej nu räknar vi florence-ppl här alltså) på middag, men ryggen dunkar, är hungrig som en varg. orkar inte laga mat. men är ändå alldeles för dumsnäll för att dra mig ur. vad fasiken ska jag laga? och ska jag palla pallra mig till affären för en flaska rött och parmesanost?

med nio arbetsdagar i ryggen, så känner jag mig så jävla rolig just nu. men vad kan man göra? mitt så kallade, "liv", ska fan inte bara bestå av att sälja skor i en skoaffär. uppryckning tack!!

och jag går över blodstänkta berg...

kommer hem med en kropp som inte är av denna värld. ben som värker, axlar som dunkar av smärta, en rygg som snart går av, och kisande ögon. har tagit avsked av dig, för en vecka. och det kommer nog att kännas som ett år. vi behöver sätta oss på vår bänk, där vi brukar sitta och prata om livets alla problem, om framtiden, om alla våra förväntingar och farhågor. utan dig, här.. vad vore jag då? jag vet varken fram eller bak, har svårt att skilja på höger och vänster. är i en avgrund, men kan inte ta mig ur. imorgon är åttonde dagen på rak som jag arbetar, och jag vet det, får skylla mig själv. som inte är i sverige, som inte pluggar, som inte arbetar någon annastans. jag är här, fast. kan inte ta mig framåt. hjälp.

en gång skrev jag en "note" på facebook som handlade om mitt framtida hem, om hur jag drömmer om att ha det när jag kommer "hem" till sverige. jag skrev såhär:

just nu drömmer jag (inte drömmer som i att sovdrömma, utan som i att önska sig) om min nya lägenhet, någonstans i malmö eller göteborg. en liten etta vill jag ha. med en stor säng med tusentals kuddar. det ska aldrig, aldrig vara kallt. alltid varmare än normalt. jag ska ha en massa växter, på golvet och i fönstrena. en del ska jag ha odlat själv. när jag har tid ska jag baka eget bröd, med anis och fänkål för det är djäkligt gott. jag ska ha snygga, stora kaffemuggar (inte koppar, MUGGAR). gärna omaka, det är fint. sen ska jag alltid ha apelsinmarmelad hemma, för det ska finnas en fin brödrost också, så jag kan rosta bröd med ost och marmelad. helst av allt vill jag ha en liten hund också.. men jag kan nog nöja mig med en katt. på toaletten ska jag sätta upp en massa dikter, viktiga citat och saker att komma ihåg. i duschen ska ingen snåljävel hälla vatten för att dryga ut MITT schampoo (hur snål är man inte om man drygar ut någon annans schampoo??). jag skulle helst av allt vilja ljuga och säga att ingen tv behövs, men ärligt talat, när jag väl kommer hem till sverige så kommer nog också jag att sitta och svulla chirre framför "du är vad du äter". om fönstrena inte är superfina så ska jag ha tjocka gardiner som stänger ute allt ljus, för när man väl vill dricka té och tända ljus ska det vara riktigt mörkt. och jag ska bjuda alla kära på middag i mitt vackra kök.

för mycket begärt?

fast nu har jag kommit på, hur roligt det var att bo i kollektiv med alla mina vänner. alltså innan jag flyttade hit till den muggliga "trea". just nu bor jag med en kock och en kille som studerar arkitektur, fast han är i kanada nu. kocken och jag, har helt olika dygnsrytmer. när jag går till jobbet ligger han och sover, när jag kommer hem så är han på jobbet. när jag sover, kommer han hem på morgonkvisten efter att slirat runt lite. vi ses typ en gång i veckan. jag saknar att ha någon att äta frukost med, någon som kommer in på mitt rum och hänger, frågar hur det är eller bara vill kolla vad jag gör. eller att koka pasta ihop mitt i natten, eller dela en flarra martini och bara prata strunt. eller att gömma alla pengarna till hyran, och sedan göra en massa ledtrådar runt hela huset och sedan låta den som ska betala hyran leta som fan efter pengarna. eller när min bror och syster var här och vi lärde italienarna "russinleken" och lekte den ihop med pumpakärnor och en flarra vodka som tillbehör. det var tider det.

livsfrågor som förföljer....

det var en trevlig serbisk fest, och en massa bilder blev det. de kommer. men först, två livsfrågor som har följt mig sedan ett par år tillbaks:
1. kalle anka, varför går han runt och ankar sig utan brallor på?
2. vad är långben för djur? han kan ju inte vara en hund, för då skulle han ju vara som pluto, musses dog. någon sa att han är en slags ko, men det är ju klara-bella och hennes man också.

har du svaren, vore jag evigt tacksam.

bröst är bäst

jag vaknade upp, törstig med kladdigt smink i ansiktet. försökte ta mig upp ur sängen, det gick sådär. ibland händer det att man fortfarande är lite full även på morgonkvisten. det första jag tänkte när jag klev in i duschen var, shit vad bra det är med bröst. vad vore kvinnan utan bröst liksom? bröst är bäst, ingen protest.
så nu, med tanke på att gårdagens serbiska glädjerus fortfarande sitter i så ska jag försöka reashoppa innan jobbet. tjuhu!

få mig ur hello saferide-träsket, PLEASE

jag har lyssnat på hello saferide's ny-gamla skiva på repeat i säkert två månader nu. jag pallar inte mer. blir galen! därför, skulle jag hur gärna som helst vilja ha tips på ny och bra musik!

och när vi ändå är i tipsar tagen så önskar jag mig också tips på bra bloggar. de får handla om precis vad som helst, bara de är vettiga och inte tillhör dem som jag redan har länkat till höger (för de följer jag ju såklart redan), och inte vara blondinbella heller.. för henne följer jag också i smyg. så det så.

nu ska jag på födelsedags-aperitivo (after-work) och sedan på serbisk nyårsafton.

puss alla fina.

jämställdhet

idag ska vi städa skyltfönstrena, dvs torka i alla hyllor, under alla skor, putsa speglar och svabba golv. det kommer vara jag, och tre män. hur många tror att jag med fittan kommer få göra dessa uppgifter räcker upp en hand?

sanningen är att

idag kommer min rumskamrat a hem ifrån kanada. och jag kan taskigt nog säga, att det är någonting jag inte ser framemot. så är det. för jag och den andra killen i huset har haft en ganska så bra överenskommelse. jag är borta på dagarna, och han på kvällarna (=FF). men nu kommer alltså den tredjeparten hem igen, som är hem 24/7. alltid. så no more private space. inga mer storkok, lång duschar mitt i natten eller snacksande klockan 03 på morgonen. för a är en ordentlig typ, med kavaj och skjorta. som gillar ordning och reda, att man diskar efter sig och går och lägger sig i tid. därför ska jag nu, svabba golvet innan jag går till jobbet.

min nya favoriträtt

ok inte världens finaste bild, den är snodd!
min nya favoriträtt är defintivt risotto! det är så fasligt gott och enkelt att göra med det som man har hemma. nyckeln till en riktigt god och krämig risotto är parmesanosten och olivoljan (extra vergine såklart), det går också bra med riven pecorino-ost. hur som helst, i italien så står det oftast på riset om det passar till risotto. i sverige ska man tydligen använda avorio- eller långkornigt ris.

börja med att koka upp buljong (grönsaks, om man är veg som jag), ca 8 dl till fyra personer, och hälften till två personer. medan buljongen kokar så fräser man förslagsvis en halv gul lök och en klyfta vitlök lite lätt i en kastrull + de grönsaker man vill ha i risotton (t.ex. zucchini, paprika, svamp, sparris, ärtor, whatever liksom). glöm inte att salta & peppra. sedan i med riset bland grönsakerna, ca 4 dl till fyra pers.. spä på med lite buljong, koka upp på svag värme och rör heeeela tiden, spä på med mer vatten när det börjat torka till sig, och rör, rör, rör. när det gått ungefär tjugo minuter bör riset vara klart. blanda i lite parmesan och olivolja mot slutet. om du gillar timjan så är det gott i också. jag brukar alltid strö över en massa extra parmesan över risotton för det är så jädrans gott. en varm, krämig risotto är allt man behöver efter en hård arbetsdag för att le mot livet igen. så det så.

övrigt: de mesta kända risotto-varianterna är risotto alla milanese (lök+saffran) och risotto med karljohan-svamp (ristto con fungi porcini).

i am ready for the fall...

I have seen too many movies, I have read too many books, I’m the kind that sees sun and brings an umbrella, I have been to fortune tellers ,And I know love will leave you all crooked, And I know he’ll start sleeping around, And I don’t sleep well at all

det finns inga ögon som hans ögon, det finns inget leende som hans leende. och jag har gjort så många misstag, så många jävla misstag. anledningen till att jag stannar, eller en stor del av anledningen till att jag är kvar här, är för hans skull. jag har gjort honom illa, så illa att hela han var helt trasig. så illa att det ilade i min kropp när hans mjuka ögon mötte mina. så illa att när han ser på mig och säger "jag är rädd för att du ska skada mig" så tror jag honom till hundra procent. nej, det handlar inte om att försöka plåstra om såren, det handlar om att älska. för jag älskar honom. precis så som han är.

och nu är bollen på hans sida. jag har inte rätt att, när jag står där förnedrad och svartsjuk, förstöra för honom. det har jag inte. men ändå, det gör ont.
och jag får faktiskt ta och skylla mig själv.

mens

i italien finns det bidèer, där man tvättar sig (som jag förstått det mest efter att man har gjort nummer två) och det har hänt flera gånger att jag har fått försvara oss svenskar här italien, och tala om varför det inte finns bidèer i sverige, och hur vi sköter oss på toaletten. vice versa får jag även förklara hur italienarna använder bidèerna, vilket jag fått förklarat med stor inlevelse. hur som helst, under ett av dessa samtal så var det en tjej som kläckte ur sig, men shiiiiiiit hur gör ni svenska tjejer då när ni har mens? tjejen i fråga berättade att hon tvättadr sig i bidèn flera gånger om dagen när hon har mens. ni måste ju duscha typ jättemånga gånger om dagen då, säger den här tjejen. inte för att vara sån, jag brukar vara relativt renlig av mig, men inte duschar jag tre gånger om dagen när jag har mens. hon tyckte i alla fall att det var äckligt.

nu när jag har ett heltidsjobb som innebär ganska mycket fysisk aktivitet med tunga kartonger upp och ner för trappor så brukar det bli så att jag duschar ungefär varje dag. vilket inte hände förut. ärligt talat, duscha är så jävla tråkigt.

krig

jag kände mig så jävla patetisk häromkvällen. ringde min vän, a, som tidigare på dagen sagt att vi skulle gå ut på kvällen. sminkad, nyduschad, uppklädd och klar meddelar a att han minsann hade andra planer för kvällen. gissa hur patetisk jag kände mig, i glittrigt linne och för mycket smink. tog en till dusch, sminket rann av, satte på mig soft-kläderna istället, läste lite bok. tog revansch och gick ut med andra.

förtydligande: det här handlar om förra lördagen när a ringde mig typ fyra gånger, men jag hade verkligen ingen ork eller lust att svara, skulle iväg och bowla. när han väl ringer senare på natten (typ ett-tiden) är han skitsur för att jag inte svarat. jag säger som det är, att jag hade andra planer. och tänker, hur jävla många gånger han inte gjort likadant.

nytt år, ny tid, ny stil..

jag hade en gammal blogg en gång, som jag döpte till terrorbird, efter en mae shi-skiva och eftersom jag länge tänkt skaffa en ny blogg men inte kom på något bra namn så återupplivar jag terrorbird istället. typ tre år senare

igår, efter att jag lagat en goooood middag (gnocci med paprika- och gorgonzolasås), som resulterade i ganska så mycket disk så frågade jag lite försiktigt n om han hade tänkt att ta hand om disken, med tanke på att 1. båda hade jobbat lika mycket hela dagen, 2. jag hade lagat och inhandlat alla ingredienserna 3. stått för fiolerna. efter ett tag kom ett mumlande svar om att han inte hade tänkt det, men ok, han kunde göra det då. jag tänkte, vafan det var väl inte mer än rätt men ändå kände jag mig dum inombords, idiotiskt jag vet.

men saker och ting fungerar inte riktigt på samma sätt i italien, som hemma i sverige. ett enkelt exempel kan som jag kan ge er är från min arbetsplats. där arbetar (förutom min kvinnliga chef), jag, två andra brudar och en kille. vi har en personaltoalett som då och då självklart måste rengöras... innan jag kom dit hade den omnämnde killen aldrig gjort det. några månader gick och jag insåg att jag hade städat toalettjävlen minst fyra gånger, och han ingen. när jag nästkommande gång blev ombedd att göra det, så sa jag "jag har inga problem med att städa toaletten, men jag kommer inte att göra det någon mer gång förrän x har gjort det i alla fall en gång". killen hävdade att han inte visste hur man gjorde ... ja ni läste rätt. en kille, man whatever, ett år yngre än jag, som på fullaste allvar hävdade att han inte visste hur man gör! herrejävlar. men dagen kom, då han äntligen fick göra det, och jävlar vad bök det blev om rengöringsartiklar, vad man använder var och hur. rocket-science liksom. fint blev det till slut iaf.