vvv.

spontanitet.
stabilitet.
graviditet.
ovishet.
hemlighet.

oskön orubblighet.
allen ensamhet.

en grå vrå.
ett ur i bur.

ibland
blir
alltid
alltid
blir
rubbat
rytmik
blir
komik
frenetisk
eternellisk
evighetisk
kolik.

29.04.10

ibland tänker jag
så skönt det skulle va

att bli tagen av livets
storheter

att stormas iväg
eller att ramas in

ibland tänker jag
så skönt det skulle va

att bara få vara.
i ett nu som är
där det där

i ett nu som inte
går varken fram
som varken går bak
som är där det där

ibland tänker jag
så skönt det skulle va
om inte jag var jag.

29.04.10

the city without its soul

you were all there.
i didnt quite expect you'd be.
but you are..

like a film you all walk by.
as if i cant be seen.
as if i was somewhere else

the city is not mine, not mine
to be.

words float on my fingers.
and i wonder, what is it
ever gonna be?

a restless soul
im not where i can be
the me.

due risati

abbracci più lungi

più voluti

lo sento.

la voglia.

il silenzio.

i pensieri

l'isolazione

senza

l'amore.

det finns inte så mycket att säga. biter ihop igen. sover på golvet, på dubbla madrasser, men ändå. mitt skrivbord är ett hittat strykbräde, men ändå. inboxen är tom. det är tyst. ingenting. knappnålstyst. arkiv-x i bakgrunden, men det betyder ingenting. kan inte stänga av, isolera mig, inte bry mig. kan inte. är inte sån. det är du. jag vet inte hur du gör?

den kreativa processen...

det roliga med att ha fått tillbaka datorn är oslaget alla gamla texter. det här är en början på en kafka-inspirerad historia som jag påbörjade våren 2008.. är inte alls nöjd med inledningen, ordvalen ... däremot gillar jag historien, den har gnott ganska så länge i mitt huvud nu. vad tycker ni? vad ska ändras? vad ska inte ändras?

den huvudlöse mannen.

det var en vanlig morgon i den lilla staden. och han vaknade som vanligt i sin vanliga säng, till ljudet av väckarklockan som piskade i hans öron. solen kisande in genom det lilla fönstret och skuggade sig igenom rummet. han sträckte på sig, men kände med ens att någonting inte var som det skulle.

han satte sig upp ur sängen, slog upp ögonen och såg sin kropp sitta upp. med förundran såg han hur kroppen satt upp, medan huvudet låg på kudden. han stängde ögonen och öppnade dem igen, men möttes av samma syn som innan. kroppen satt upp ur sängen, huvudet låg på sängen. han reste sig ur sängen, stod på golvet, huvudlös. med en fumlig rörelse kände han runt sin hals. halsen och nacken var fortfarande kvar där huvudet skulle tagit form var det numer bara platt, jämn hud som om någon hade knipsat av blomman på en kvist, eller nackat en kyckling.det fanns ingenting som tydde på att huvudet skulle suttit där.

han rörde på fötterna, rörde händerna, böjde sig framåt. alla rörelser fungerade som de skulle,hjärnan tycktes samarbeta med kroppen trots att den var attatcherad från kroppen. ögonen följde kroppens rörelser. han gick fram till sängen och tog huvudet i sina händer. han höll upp huvudet framför sig så han kunde se sig själv.han var fortfarande klädd i den ljusblå bomullspyjamasen. allting såg ut som vanligt. han tog sans till sig, satte huvudet på sängkanten. hukade sig framför huvudet, ögonen följde kroppens rörelser och han rörde vid sitt hår.

jag är hemma nu, har varit här två månader nu. anpassad och redo för det skandinaviska livet. försöker fortfarande pussla ihop vad som hänt (...) , kanske fortsätter jag skriva färdigt den långa, långa historien? kanske river jag ur sidorna och tuggar i mig? jag fortsätter i alla fall att skriva. historier om huvudlösa män, om människor som vaknar upp i nya städer varje dag, om mig själv. blottad. här är en text från april ... mars ...?

jag gick sönder igår, bröts i två bitar. jag skyller inte på dig. jag föll, ensam. redlös föll jag ihop i trappan. ihop i en hög., sminket rann, tårarna rann. jag gick sönder mot den hårda stenen. allt inuti brast samman. drog mig upp - tvingade mig upp. det blöta ansiktet skrapades mot det kala, grå ensamna ...

tog mig upp. min sårade kropp, min sårade själ, som ingen stod ut med. gick till sängs, tyckte synd om mig själv. kramade natten, andades alldeles för hårt, alldeles för häftigt. somnade till skratten som ekade i bakgrunden.

skriver för dig, för att du ska förstå mig. ta till dig varenda del av mig, också den som faller, också den som tvivlar, om nästa andetag är värt att tas, den som hyperventilerar, den som får panikattacker, den som inte klarar av ensamheten, den som spänner ögonen i dig för att tala om ... det jag inte klarar av att säga dig.

januari 19 2009, 12:50

datorn är tillbaka. hittar en massa gamla texter, och det gör ont, ont, ont att läsa. hur länge till ska det göra ont? när ska jag få le förbehållslöst?

det blir en massa ledsna inlägg idag, för jag är ledsen. är hemma själv och fryser. har inga ljus att tända. bara ett smutsigt tomt rum och ledsen musik som omringar mig, trycker ner och håller emot.

och jag tänker på hur annorlunda allting hade kunnat vara. vad som hade hänt om jag t.ex: fortfarande var ihop med mitt ex, hade fullföljt min utbildning,åkt hem från italien vid jul 2007 som det egentligen var tänkt, om min mage aldrig hade börjat kittla första gången han kysste mig, om vi aldrig hade träffats, om du aldrig sagt att du inte ville ha mig ... osv osv. det snurrar i min skalle. min mage vill äta, min hjärna vill stänga av sig. mina ögon vill gråta, min hjärna vill stänga av sig. av av av av av.

och JAG VET (för alla säger det) jag har ingen rätt. jag har förlorat min rätt till att bli arg, besviken och ledsen på dig. du har helt fria händer, gå vart du vill, hör inte av dig, knulla med vem fan du vill, sup ner dig rejält, hör inte av dig, knulla med vem du vill, hör inte av dig, gå ifrån mig... jag har förlorat min rätt. rätt åt mig va? så här sitter jag nu handfallen, med tårar som trycker i ögonen, med en mage som skriker. en hjärna som säger: av av av allt medan cat power sjunger 'metal heart you're not hiding metal heart you're not worth a thing'. ciao & buona notte.

31.

Bänken.
De kommer, och de gar. De med ett syfte, de med ett mal. Jag existerar inte. Forutom i luften, dar roken fran min cigarett paminner dem om min existens, Jag upptar en del av vad som ar deras. Paminns, och finns.

En del ar fjaderlatta, som om de inte vill erkanda, inte vara till besvar, inte synas slar de sig ner mjukt och latt, utan besvar. Andra dunkar sin bakdel ner i den skruttiga trabanken och far den att gunga till, som om de vill markera nagonting. Som om deras syfte ligger att existera har och nu, som om att dunka sig ner i trabanken vore att existera. Ett meddelande till omvarlden; jag finns.

Nagon tander en cigarett i samforstand. Som om lusten kom fran mig, fran min del av den samagda luften. En annan slar pa musik, som om jag inte existerar.
En kvinna ler blygsamt mot mig, som om jag vore agaren av den skruttiga trabanken, ett satt att fraga, far jag lov?

En liten man lamnar sina valfyllda matkassar under min uppsikt, fast han hela tiden ser misstanksamt mot mig medan han laser av busstidtabellen.
En liten flicka svarar alldeles for hogt i mobiltelefonen, som om hon inte riktigt tror pa att teknologin fungerar eller kanske var det bara allra forsta samtalet. De begynnande knopparna under hennes skrikvita t-shirt pekar rakt ut, som om de inte riktigt vet vart de ska ta vagen.

En kvinna stodjer sig mot en liten pojke, hennes klackskor ar alldeles for snea, alldeles for hoga medan de svingar sig forbi. Hand i hand.
En man ber om plats, nej han kraver plats. For han syns att det finns ledig plats pa sin alldeles for grotiga danska. Jag ler, avslojar mitt ursprung genom att svara pa klar svenska.

Vi ar fyra nu, tre som vantar. En som latsas. Utan syfte, utan mal.
Utan existens.

nattliga funderingar.

jag har flyttar sju gånger i mitt liv. första gången var jag olycklig. tog avsked av barndom och trygghet. strök mina små barnhänder över gamla dörrar och pussade väggarna farväl. det stora vita, lyckliga huset byttes mot det bruna, fula alldeles för stora huset med den knasiga trädgården. jag hatade det.

andra gången räknade jag ner dagarna. fyllde på den små blommiga kartongen med onödiga köksatteraljer redan som trettonåring. vi visste ingenting, och var alldeles för unga och lägenheten alldeles för stor. utanför borgen brändes det ner bilar, mördades med brunnslock och pissades i hissen. men vi gick med huvudet högt. för då, var det han och jag mot världen.

tredje gången, och spårvagnen började ta alldeles för lång tid. förortskidsen som härjade, fyllegubbarna vid hållplatsen och luften i borgen började ta slut. ett år fick vi, i en liten femtiotalare inne i stan. kändes jävligt svennebanan, men vi vande oss vid det också.

kontraktet tog slut, tiden var knapp. fjärde gången hittade vi hem. den låg grönt och fint. var stor med svarta tapeter i vardagsrummet. balkongen bjöd på sol hela sommaren. potatissallad och italienska ord gick het. till slut, flyttade han ut. jag var ensam kvar, med popcorn-maskinen och cityakuten. rummen ekade tomma och jag drog söder ut.

femte gången. pappa kom med släpkärran. mitt liv stuvades in, kördes "hem", magasinerades. tryckte på paus. en sportbag, och en fjällräven ryggsäck. ett par trasiga skor och kylskåpspoesin. sju skitiga italienare. och en vacker lägenhet i söderlandet. den nya familjen, vi var bra.

sjätte gången. familjen splittrades. vi packade ihop, några blev kvar. jag tog min blå ikea-kasse och lommade iväg. det blev mindre, intimare och ensammare. det var jag, enstöringen och kocken. vi var inget bra team. men det funkade ändå.

sjunde gången. splittrad. hjärtat i tusen delar. ägodelar nedpackade i skeva kartonger. bittra avsked, men leendet på läpparna och suget i magen var starkare.

konstigt är det ändå. när jag satt på garageuppfarten och tittade ut över det skymmande landskapet. inte en människa ur sikte. en månad tidigare kunde jag knappt sova för allt rallande utanför fönstret. konstigt är det ändå, hur allting ter sig.

cazzate

non che nessuno leggerà mai qui in italiano, comunque, ho bisogno di scrivere. a qualcuno. di sfoggarmi. perchè non ho più sigarette. credo di avere la febbre. mi sento un''ospite. non lo so dove è la casa. non mi sento più a casa da nessuna parte. fa troppo freddo, o fa troppo caldo. o ci sono loro, o non ci sono loro. dove cazzo è il mio posto in questo mondo? che cavolo di senzo avrà la mia vita? dovrei fermarmi, stare qualche settimana ferma. pensare, organizzare, stare bene. sto pensando troppo a te. non è colpa mia. ma mi manchi così tanto che mi fa male dentro di me, a volte mi viene da piangere. e lo so che non senti lo stesso per me. non sono più una parte della tua vita. e sai, mi dispiace anche solo a pensarci, non lo so se ne sarò mai più.

vorrei nei miei pensieri ringraziare tutti quelli che mi hanno aiutato in questo periodo, non lo so come ripagarvi, sarò sempre in debito: andrea, fiore, andreco, sbarbie, milos, alessandro, ann, johan, henrik, emma, slangen, lina, krut. siete le persone che mi avete aiutato a finalmente muovermi dal mio prigione. grazie.

sverige låg kvar. dörrar öppnas åt andra hållet, kaffet dricks i jumbo-koppar, det grillas alltid, ingen säger smaklig måltid och det regnar ganska så ofta.

känns fortfarande som jag är på semester. är inte riktigt hemma här, vet inte riktigt hur man ska vara eller bete sig. hur är man på svenskt vis?

och det känns fortfarande alldeles för konstigt att höra din röst på telefon. att du har gjort en total u-sväng i 3000/km i timmen, och nu är helt galet kär i mig. hur ska jag tolka det? för det finns fortfarande kvar i mitt huvud, den där meningen som gått på repeat under hela förra året "io non sono innamorato, e non mi innamerò mai di te" .. har kanske svårt att lita på dig. kanske.

borta bra, men hemma bäst.

home sweet home.

jag har inget hem. än.
men jag är här nu.
äntligen hemma.

bloggen återupplivas.

vi hörs snart igen.

dear friends.
and lovers.

bit av en barndom

ibland fanns det bara ispinnar kvar i frysen, sadana med smaker som hallon, citron eller cola. jag foredrog glasspinnarna med billig vaniljsmak och choklad-overdrag. men ibland fanns bara ispinnarna kvar. de som var sa kalla att tungan nastan fros fast mot frosten och fick tinningarna att stelna. nar sadana dagar intraffade, nar de riktiga glassarna var slut, forsokte jag envist att dra av det kletiga,fastfrusna pappret runt glassen. det var sallan som jag lyckades helt. glassen,hallonsmak om jag hade tur i otur, skoljde jag ren i strilande vatten for att bort frosten. formodligen hade jag rosa cykelbyxor pa mig, och kanske en t-shirt med mimmi pigg. och sakerligen, eftersom vadret saklart bjod pa stralande sol (annars skulle jag aldrig brytt mig om glassen overhuvudtaget), gick jag ut pa verandan for att slicka i mig den bland hummande humlor och gronsakande vinbarsbuskar. och motte jag min linblonda lillebror retade jag alldeles sakert upp honom till tarar sjungandes en sang om honom och den feta linda byrin som jag och min storasyster komponerat ihop av ren elakhet, hans mothugg mot mitt ret skulle besta av en spark pa smalbenet eller ryck i haret. han hade inte lika bra fantasi som vi. men om hon var i narheten, min allra karaste syster, sa skulle hon skydda mig och de skulle borja slass pa grasmattan mitt framfor mig. beskyddad och nojd skulle jag betrakta spektaklet njutandes av min isglass. om hon olyckigtvis inte skulle vara i narheten, min skyddsangel, skulle jag vara tvungen att fly over staketet till grannens tradgard, slanga glassen nagonstans pa vagen och halla mig undan tills min lillebror glomt bort mig, och formodligen borjat kora med sin trampbil pa asfaltsplatten framfor garaget. men om ingen av dem skulle synas till, skulle jag fridfullt slicka i mig glassen, forhoppningsvis med hallonsmak och sedan ge mig ut pa snigeljakt. nar jag efter nagon halvtimme antingen fatt ihop tillrackligt manga eller trottnat pa att forsoka hitta deras nasten, skulle jag bura in fangsten i en liten, liten byralada, tillsammans med lite lov och nagra kvistar. och dar, utan syre skulle de do en langsam dod, och inte upptackas forran en mamma en dag skulle komma in i mitt och min systers rum och undra vad i helvete det ar som luktar ruttet lik.

a little

jag ar sjuk. och utan dator ar det ganska trakigt att vara sjuk. sa idag har jag ryckt upp mig. varit ute och kakat en hejdundrandes pizza och glass till efterratt.
lediga dagen till ara har det regnat, regnat och regnat.

jag mar faktiskt relativt bra med mitt datorlosa liv (forutom nar jag ar sjuk och bara vill se film), men det ar faktiskt ganska skont att inte vara "kontaktbar" hela tiden, att inte veta vad som hander med allt och alla... istallet kan jag koncentrera mig pa mitt.. skriva listor, sortera klader, lasa bocker. och bara tanka.

for arlig?

internetcafeer suger. den lallande musiken i bakgrunden och klockan som tickar ner, 20 minuter kvar, gor att min koncentration inte ar den hogsta. ville egentligen bara dela med mig av en handelse som intraffade natten till idag. kanske ar den alldeles for intim, men anda... vi var inte alls hogaljuda, men min sang rasslar och knorrar som in i helvete, sa sjalvklart vaknar min vagg-i-vagg rumskamrat och knackar som fan i vaggen... jag bet hans axel for att inte borja asgarva.. och sen var det inget mer med det, men anda. ska jag be om ursakt? det var inte vi, det var sangen.. och vem fan knackar i vaggen? lite far man val tala?

jaja, jag ska bita ihop och ga hem. dags att gora en lista ...

adieu

min dator ar dod.

vi hors i nasta liv.

puss.

aj

ni vet ju vid det här laget, att det finns en annan man i mitt liv också. eller han finns inte längre. och just nu gör det satans ont. vi har inte hörts eller setts på en vecka. det suger ganska mycket i magen, och jag saknar honom. men jag är rädd, jag ... kan inte träffa honom. samtidigt känns det som en jävla kniv i magen när han berättar om sig, om sin guldfisk han har köpt. jag finns inte där mer.

ett ps igen

jag brukade vara en stabil person. det är jag inte längre. jag brukade laga riktig mat varje dag. med näring i. jag brukade inte gå till magi (närmsta supermarketen) och köpa dr. oetker pizza, öl och en massa snask. brukade inte slafsa i mig pizzaslicar till lucnh alternativt göra äggmacka med majonäs om jag har tillräckligt med energi. seriösa carin hade lagat riktig mat varje dag, tvättat sina kläder oftare, städat sitt rum, borstat tänderna varje dag, ätit mer frukt, läst en massa viktiga böcker, hört av sig oftare till mor och far, inte flytt undan, seriösa carin hade tagit tag, hade fuckat upp dig för länge sen...

seriösa carin, jag saknar dig. var är du någonstans?

pls come back.

inget viktigt

jag gick igår, lämnade utan att säga hejdå. för det var alldeles för obekvämt. smällde i dörren efter mig. och benen de bara gick, utan att tala om det för mig så började de gå och gå och gå, i mörka florens. längs floden. det var isande kallt. skrev en dikt i mitt huvud.

march march will you save me?
april april will you surprise me?
may may, will you make me happier?
june oh june, will you sweep me away?
july, july, i always trusted you
august august, show me your true color
september, semptember you need to get me going
oktober oktober, take me in your arms
november november so gray, let me forget you
december december, dust turns to snow, ans we'll start it all
over again.

den ska läsas med samma röst som gwyneth paltrow har i filmen "sylvia" som handlar om sylvia plath, om den nu ska läsas alls.

kan glädja alla nyfikna läsare med att alessio har lovat ett gästinlägg, med en förklaring till er svennar. vi får se vad det blir av det (om det nu blir något av det.)