del 1

(ok detta är del ett av en historia jag började skriva i söndags. har inte pallat att korrläsa. och det kan hända att den är helt patetisk och superbanal, men whatever. här är en liten del av kakan.

Jag äger defintivt inte sanningen. Men jag äger en del av den. Det här är mina ord, min version av det som har skett. Kanske någon annan har en annan del av sanningen, kanske inte. En vän sa till mig idag ”vill du verkligen att folk ska veta allt om dig på internet”, saken är den att jag har inga hemligheter. Jag vill inte vara hemlig, jag vill vara ärlig. Att skriva för mig, det är konst. Mitt sätt att uttrycka mig – att få ur mig ilska, tårar, frustration, trötthet och annat.

Jag ska i alla fall ge er min del av sanningen, okonstlad och smutsig. För det har hänt en del. Ni ska få veta vad det är som smärtar inom mig, vad det är som gör mig handlingsförlamad och ledsen. Så jag föreslår, att ni går på toaletten nu, att ni gör en kopp té eller whatever, ser till att ni inte är hungriga. Ta på er mysbrallorna, lägg er under täcket, tänd ett ljus, tänd en lampa – i dont care. Kolla så att batteriet i datorn är fullt, gör alla förberedelser. För det jag nu ska dela med er kräver full koncentration. Det jag ger er nu, är en stor del av mig, en stor jävla smärta som dunkar och vill ut. Och jag väljer att ge den till er, i offentligheten, så snälla välj att ge mig er fulla koncentration.

Vi börjar i december, året är 1999. En flicka, med långt hår och flätor lär känna en en pojke med svar lugg och hårspänne. De pratas vid på skunk, varje dag. De ringer varandra ibland, och pratar i timmar. De ska ses, hon frågar om han vill äta pringles och kyssas. Han svarar att han inte vet. För att få åka till pojken måste flicka visa hur han ser ut ur en skolkatalog. Han ser liten, mysig och mjuk ut. Så hon får åka. Det är en vinterdag i december, snön är sliskigt slaskig och hennes fötter, kalla och blöta. De möts upp, håller varandras händer med de blöta vantarna. Från den dagen började det; blandband med hjärtan på, handskrivna brev, sitta på elskåpet och titta på stjärnorna, dricka té ur stora muggar och äta mammans nybakade frallor. Åren gick, och de flyttade tillsammans till Göteborg. Gemensam lägenhet, dubbelsäng, samboliv, middag klockan 17.00. Så var det.

Fram tills april 2007, då deras historia tog slut. De skiljde sig åt, behövde fånga världen på egen hand.

Hon bestämmer sig, nu är det dags. Så många gånger som hon velat åka utomlands, upptäcka och utforska. Hon klarar inte av att stanna i den isolerade världen i Göteborg, bland gemensamma vänner, gemensamma platser, det gemensamma livet och den tomma lägenheten. Beslut fattas, snabbt. En språkkurs till Italien, där bortglömda vänner bor. Lägenheten packas ihop, möbler delas, minnen splittras, tårar rinner… I en sportbag och en ryggsäck packar hon ner valda delar av sitt liv, en sovsäck och tandborste. Lämnar landet tillsammans med sju italienare och en svensk. Mot okända platser. Dagar och nätter spenderas på diverse ställen i Tyskland och Belgien. De passerar gränsen till Österrike, tar den farliga vägen genom Innsbrück ner till den italienska gränsen. Hon sitter i passagerarsätet och försöker hålla föraren vaken med på en knacklig engelska. Precis när solen börjar gå upp tar de sig över den italienska gränsen, och de vackra, stora snötäckta bergen kantas av den nyvakna solen. De väcker de andra i bilen med applåder och skrik, föraren börjar köra i 200km/h för nu gäller ”italiensk körning”.

En vecka gick, en annan. Hon blev avdumpad i en liten, tom stad utanför Bologna. Italienarna hade begett sig till sommarorterna. Gatorna ekade tomma, en vän försökte tappert hålla henne sällskap. Tills en dag, då hon stötte på en bekant… de hade mötts för första gången ett par månader tidigare i Göteborg, delat minibuss och veg-burgare på Jonsborg’s. De träffades runt midnatt på en nattöppen glasskiosk, och han frågade ”men du, vad gör du här, i den här lilla hålan, ska du inte med ut i europa istället?”. Med elva dagar i Italien i ryggen, och vetskapen om att det skulle dröja ytterligare ett par veckor innan hon skulle komma till städernas stad, tackade hon ja. Tidigt morgonen därpå blev hon upphämtat av en ny mini-buss, och drog återigen ut i Europa. Slovenien, Österrike, Tyskland, Belgien, Holland och Frankrike. Dagarna spenderades i mini-bussen, på ett språk som hon inte med paprikachips och kalla tofu-mackor. Han sov i hennes knä, hon sov i hans. De lärde varandra nya kortspel och ord på engelska, svenska och italienska. På nätterna sov de tätt bredvid varandra på kalla golv, i sovsäckar som redan varit med om alldeles för mycket. Ben som omslingrade varandra och armar runt den andres kropp. En närhet som hon inte känt på evigheter uppdagades, och för varje dag de spenderade i bilen kom de varann än närmre.