Del II

(Historien fortsätter, här är del två av det som förmodligen kommer bli fyra. Jag skriver i "hon"-form, men historiens "hon" är jag. Det blir så mycket enklare då, att ta ett steg bort från personen i texten. Och låtsas att det inte handlar om mig. Det här är bara början på en lång historia, som jag försöker skriva utan en massa knussel, utan att förvrida och förvränga. Det gör lite ont i hjärtat att sätta ord på minnen, men samtidigt är det min terapi. Historien avslutades i söndags - då jag fick reda på hur den slutar...)

Den tolfte dagen i bilen, de skulle till en liten stad i Tyskland. Spelstället var öde och de möttes upp av två finniga tonåringar. Spelningen skulle äga rum i någon slags fritidsgård, ni vet, biljardbord och delicato-bollar typ. Kvällen avlöpte relativt bra med middag och öl och kortspel till efterrätt. De satt bredvid varandra och pratade. ”Direkt efter spelningen måste vi åka till Italien, det kommer ta 8 timmar” säger någon. Hon ryser när hon hör detta. En sån helvetes-resa som de var tvungna att göra för två veckor sedan, fast i annan uppsättning. Köra bil mitt i natten, i ösregn, med en förare som druckit mer än en öl och inte sovit på hur många timmar som helst gjorde henne minst sagt nervös. Därför anmälde hon sig att vara vaken och hålla föraren sällskap. De blåste på med kall luft i bilen för att ingen av dem skulle somna, och försökte konversera på fattig engelska. Regnet öste ner, och den kalla luften fick henne att huttra. Efter ett par vakna timmar började gryningen komma, och hon blev ”avbytt” och fick sova i baksätet. Jämte sig hade hon den fina killen, som strök henne över håret medan hon försökte somna bort rädslan. När morgonen kom och de tagit sig till den italienska gränsen, började de vakna till liv och svängde av för att äta frukost. Han drog henne åt sidan och sa, ”du när vi kommer tillbaka tar det här slut. Jag har tjej du vet”. Hon försökte samla sig, såg på honom med ledsna ögon, svalde besvikelsen och svarade att det var lugnt. Att det hade varit roligt så länge det varade. Inombords växte en böld av besvikelse, och ilska som dunkade i hennes kropp. Men samtidigt hade hon anat att något inte stod rätt till.
Avdumpad igen i samma håla som han plockade upp henne. Regn, gråa dagar. Sol några minuter, de åkte till stranden, det började regna. Hon skrev i sin dagbok. Kollade frenetiskt på mobilen efter livstecken från honom. Ingenting. Två dagar, tre dagar, hon skrev ett sms. Inget svar. Tystnad. Ett par dagar gick, fick ett svar, innehållslöst och utan känsla. ”Hoppas det är bra med dig. Hejhej”. Hon stirrade på meningarna. Det gick inte ihop sig – hans ögon, deras samtal, deras närhet. Hur kunde det ha blivit så? Försökte få tiden att gå, mådde illa mest hela tiden. Till slut blev det dags att ”flytta in” i den nya staden. De tog vägarna genom bergen som avgränsar Emilia Romagna från Toscana. Högt upp, på slingriga smala vägar och reskamrater pratandes på ett främmande språk. En resväska och en sportbag med smutsiga kläder i baksätet.

Hon hörde ingenting ifrån honom, hörde från andra var han befann sig. Hon installerade sig i lägenheten och försökte stänga av. Skolan började, med intensivt allvar. Mötte för första gången K, denna ljushåriga skandinaviska skönhet, med äventyrslusta och smala japanska djupa ögon. Tillsammans upptäckte de staden. När de förtappat sig på de smala gränderna behövde de bara se upp emot himmeln för att se taket av världens fjärde största katedral, och de visste precis var de var. Hon försökte att förtränga honom, tills den dagen han ringde. Hon kände värmen i det kyliga bröstet. Äntligen. Han behövde ett rum i staden, och genom en gemensam vän hade han fått reda på att det var ledigt där hon bodde. Kunde han komma och kolla, kunde flickvännen följa med? Ojdå, där växte visst bölden ytterligare lite till. Hon svalde, försökte att svara med normal röst, att visst gick det bra. Hon var hemma då, och ville de inte äta middag tillsammans också? Jävlar vad banalt det blev. Men han svarade ja. De kom, hon och K svängde ihop en thailändsk nudelrätt med alldeles för många ingredienser och klibbiga nudlar. Hon såg med svarta ögon på den smala, söta korthåriga tjejen som han kom dragandes med. Hälsade och försökte vara trevlig. Han kramade henne, strök henne över håret, drog henne till sig, pussade henne på halsen och hon kände det. Han hade saknat henne. Han strök med handen över hennes ben under matbordet. Lekte med hennes fot för ett ögonblick. Såg henne djupt i ögonen. Hon försökte föra en konversation på italienska, på engelska. Hålla sig lugn och sansad. För helt ärligt, varför gjorde han sådär? Någon vecka senare kom han med sina saker, de delade på rummet med våningssäng tillsammans, men den understa slafen förblev obäddad. Somnade oftast med hans armar runt sin kropp. Med hans smekningar över hennes kropp. Och känslorna spirade återigen. Dagar och nätter, de spenderade dem tillsammans. Utan att yttra ett ord om vad som höll på att hända. De nämnde aldrig hans flickvän, och när han inte kunde vara med henne låtsades de som ingenting.

Men situationen blev, så klart, ohållbar. En dag tog hon förnuftet till fånga, ställde den spinkiga killen mot väggen och frågade, ”dude, vad håller vi på med egentligen”. Han ryckte på axlarna och svarade, ”men kära du, så här beter jag mig med alla mina vänner, vadå trodde du att det var någonting mellan oss?”. Wow, det blixtrade till i hennes hjärna, en kortslutning på några minuter och det svindlade lite grann för ögonen. Orden lekte labyrint i hennes hjärna tills de kom fram till rätt center. Hon bestämde sig, där och då, att han inte betydde mer än skiten under hans skor för henne. Han drog sig undan, befann sig aldrig i lägenheten och de slutade att höras av. Han drog iväg en månad, på turné och hon glömde honom långsamt.