del IIII

(Del IIII, jag serverar den direkt. Den är alldeles nybakt, och jag vet inte om det kommer att smaka bra än. Hur som, jag ger er fortsättningen med en gång, eftersom ni fått vänta alldeles för länge på del III. Det kommer helt klart bli fler delar än fyra, kanske till och med sex stycken. Här är iallafall del fyra, läs och spy över min svaga karaktär.)

Hon började jobba i skoaffären. I början fick hon mestadels spendera dagarna i magasinet, en plats utan solljus, skrämmande tystnad och frän doft av nyfödda skor blandat med gammalt damm. Hon försökte att förstå de instruktioner hon fick med sin skolitalienska, och hon började inse att den italienska hon hittills lärt sig var långt ifrån den som faktiskt pratades bland folket. Hon flyttade tusentals skokartonger runtom i magasinet, sorterade in nya skor, prissatte, markerade, skrubbade smutsiga toaletter och snörde hundratals osnörda skor. Hon fick hela tiden höra att hon var tvungen att jobba hårdare, att chefen skulle bli nöjd om hon gjorde si och så, att om hon bara gjorde allting snabbare och bättre så skulle hon inte bli av med jobbet. Varje dag kom hon hem svettig, smutsig och utsvulten. Ville göra sin nya chef nöjd, ville lära sig allting snabbt. Efter ett tag fick hon även vara nere i butiken. Där gällde det att tassa på tår, inte ta sig ton, inte flytta på skor, hålla sig ur vägen och framförallt, inte ta egna iniativ. Hon putsade skyltfönster, speglar, dammade hyllorna med skor på, sopade golven, svabbade golven, tvättade provstrumpor, försökte att serva kunder på alldeles för fattig italienska. Försökte envetet att förstå allt som sades till henne. Hon förstod snabbt att kollegorna var rädda för chefen, för när chefen var där, var stämningen annorlunda. Alla slet som djur. Städade, servade kunder, fjäskade och försökte hålla chefen på glatt humör. Februari blev mars, och plötsligt från ingenstans blev hon erbjuden en heltidstjänst. Hon lärde sig enkla fraser för att få kunderna att köpa skorna, lärde sig om skomärkena, hur hon skulle svara kunderna, att hon skulle hälsa ”buon giorno”, ”buona sera”, ”ciao” eller ”salve” när kunderna kom in i butiken, att hon skulle säga ”arrivederci”, ”ciao” eller ”buona sera” när de gick. Hon sprang tusentals mil, upp och ner för trapporna, för att komma upp till lagret behövde man först bestiga en lång vanlig trappa, och sedan besegra en spiraltrappa. Kvällarna spenderade hon med någon av dem, antingen med killen som hon nu varit tillsammans med i fem månader, eller med bästa vännen. Livet började gå i en cirkel, upp och ner för trapporna, alltid med ett falskt leende på läpparna, upp och ner. Hem, laga mat, gå ut, gå hem, prata, sova, gå till jobbet, upp och ner för trapporna. Hon ville så gärna, att hennes chef skulle vara nöjd med henne. Hon gjorde allt. Lärde sig språket, lärde sig hur hon skulle vara smidig, snabb och lättsam för att chefen skulle vara nöjd. Helst inte vara för nära kunden, men inte heller för långt, aldrig stå med ryggen emot. Alltid ta med skokartonger upp för trapporna när hon skulle hämta ner nya. Hon slet, och slet. Började att lära känna folk som jobbade i affärerna runt omkring, började att småprata med människorna i caféet, dit de fick lov att gå en gång på eftermiddagen och ta en kaffe. De var såklart nyfikna på henne, den nya, som jobbade i den exklusiva skoaffären.

Samtidigt lärde hon sig mer om staden, hittade nya favoritställen, upptäckte vart man kunde gå och äta lunch utan att spendera skjortan, att hon genom att uppge namnet på affären där hon jobbade kunde få rabatt i andra affärer. Hon klev in i en ny värld. Försökte att hålla relationen med den vackraste pojken i världen vid liv. De sov hos henne ibland, lagade svenska maträtter och ibland sov de hos honom. Umgicks med bästa vännen, tog promenader mitt i natten, drack oändligt mycket kamomillte och försökte hålla kontakten med svenskarna från språkkursen, men hon gled sakta ifrån dem. Italien började tinas upp, och trädens löv återfick sin gröna färg. Staden började sakta att färgas av våren och turisterna började betäcka gatorna igen. En kväll bestämde de sig för att sova hemma hos honom, de gjorde det ibland, mest när hon var ledig dagen efter och de kunde ligga och dra sig hur länge som helst långt in på förmiddagen. De lagade mat och såg någon film, sedan låg de och pratade. Plötsligt ringde mobilen. Och hon hörde på hans röst med en gång vad som hade hänt. Hon visste direkt att hans värld hade rasat samman. Han berättade att det tagit slut med honom och tjejen han haft i nästan nio års tid. Hon försökte att lugna honom, men hans röst sprack och han brast ut i gråt. Hon visste, han var precis där som hon befunnit sig för nästan ett år sedan. Det finns ingen tröst, man lever ganska lång tid med ett stort hål i hjärtat. Det går inte att säga hur lång tid det tar, men den första tiden bränner en sur, rutten klump i maggropen. Hon var så ledsen för hans skull, sa åt honom att komma. Bara kom, hon ville krama om honom, säga att allting skulle bli bra, att det kanske inte kändes så nu, men att hon varit i hans skor, att det blir bättre, att man kan leva med det och att det sedan försvinner. En dag så känner man det inte mer. Den natten sov hon knappt. Hon tänkte, på honom och på den andre som hon lämnat kvar. Hur hon klarat av det, hur hon kommit över och gått vidare.

Han kom. Hon kramade, tröstade och lyssnade. I timtals. Hon resonerade, gjorde långa utlägg, försökte att förklara hur det varit och hur man går vidare. Hon torkade tårar från hans blöta kinder. Fanns bredvid. Till hands, nära, i rummet alldeles bredvid. Hon åkte till honom, till alla vännerna som tagit till Italien, en helg, två helger i rad. Var den allra bästa vännen som hon kunde vara. Förklarade för vackra pojken, att hon behövde finnas till hands. Hon åkte även helgen därpå, det var spelning och en nära vän hade tagit sin examen. Det skulle bli en jävla fest helt enkelt. Alla vännerna var på plats, och de blev fulla tillsammans. Alldeles för fulla. De åkte hem till honom. Pratade om allt, skrattade och var glada. De satte på en film, låg i soffan och pratade. Hon minns inte om vad. De bara pratade, sådär lättsamt och flytande, om allt och ingenting.

De ligger nära varandra i soffan. Ingen av dem bryr sig om filmen som de satt på. Den finns där i bakgrunden, som en ursäkt för att ligga sådär nära varandra i soffan. Den kom från ingenstans, kyssen. Han kysste henne, mitt på munnen, med tungan i hennes mun. Hennes fulla huvud … hennes fulla huvud förstod först ingenting. Hon var helt oförberedd. Helt oförberedd, fast hon många månader efteråt skulle tänka, att så jäkla oförberett var det faktiskt inte. Hon sköt honom ifrån sig, såg på honom med munnen som en fågelholk, frågade; men du, vad var det där för något? Han ryckte på axlarna och svarade; ingenting, jag har bara haft sån lust att kyssa dig hela kvällen. Hon såg på honom. Tänkte efter. Förstod faktiskt ingenting av vad som hade hänt. Tänkte på honom, som hon lämnat, två timmar bort från henne. Stängde av tankarna. De kysstes igen. Och igen. Hon hade stängt av. Han ville mer, hon sa nej. Där gick i alla fall gränsen. Hon mindes inte mycket av samtalet efteråt, de somnade i varandras armar. Hon vaknade upp med en dunkande bakfylla, och en ångest från yttre rymden. Han skjutsade henne till stationen, de pratade om annat. Hon skämdes, och försökte hålla sig från att spy av ångest. Han kysste henne farväl, mitt på munnen. Hon kunde inte värja sig, ville, men ville ändå inte. Någonting började gro inom henne. Ett litet frö hade legat länge fruset, och nu hade någon hällt en flod av vatten på det. Antingen skulle det drunkna i floden, eller rota sig och gro alldeles för fort. Hon åkte hem. Träffade honom, försökte att inte se honom i ögonen, försökte tänka att det var något som hänt på fyllan, att det inte betydde någonting.

Hon behövde prata med honom. Hon behövde få förklara ett och annat. Att hon minsann hade ett förhållande, att han inte kunde göra såhär. Det var otroligt respektlöst och han var en skit, så tänkte hon. Det gick en dag, en annan dag och en dag till. Sedan kom han. När hon kom hem från jobbet var han redan där. Med en gång drog han undan henne till en ensam vrå i huset och viskade ”vi behöver prata. Det tar bara trettio sekunder”. Hon nickade. Det var sant. Visst fan behövde de prata. ”You know, you are very attractive. But let’s not make this thing bigger than it was. It was a mistake and let’s forget about it.” Exakt så sa han. Hon blev paff. Precis de hon ville säga till honom, sa han till henne. Såklart...hon hade kunnat föreställa sig det, men att han skulle vara den att vifta bort incidenten som om den inte betydde något alls, gjorde henne bara ännu mer illamående.