Del III

(Historien fortsätter, måste fortsätta. Den lever som ett svultet monster inuti mitt huvud. Är ensam på en station i ingenstans. Kan inte känna om fötterna är blöta eller bara stelfrusna, ingen skillnad. Jens sjunger vackert om Shirin, och i bakgrunden talar en mekanisk röst om att det är förbjudet att stiga av och på tåg i farten. Talar om att det är förbjudet att överskrida den gula linjen på perrongen, den gula linjen som skriker ”håll dig borta, kom inte för nära”. Lever på Tuc, salta, spröda kex som smälter i munnen, såsom jag tänker mig att oblat smälter i munnen vid nattvarden. Drar av mig strumpbyxorna, byter smutsiga trosor mot rena, sätter mig i sängen, skriver obetydliga meningar. Egentligen är det inte riktigt, riktigt sant för jag äter ibland clementiner också, och ibland lite choklad.)

Det går en period, där hon går runt i hans förstora munkjacka och inhalerar resterna av hans kroppsparfym. Vännerna runt omkring lirkar försiktigt, försöker få med henne ut, att tänka på annat, på andra. Så en kväll hände det att hon träffade honom, vännerna hade fått med henne ut. Visserligen bara på kvarterskrogen på gatan, där en rumskompis skulle spela skivor. Tre flickor var de som satt i baren och smuttade på varsin drink, pratandes om ditten och datten, då hon får syn på honom. Han försökte tränga sig igenom folkmassan mot utgången. Med världens största, vita leende på läpparna och en drink i handen. Han var det vackraste hon någonsin sett. Hon grep tag om sin kompis lår, och sa ”shit, såg du!!! Såg du!! Världens snyggaste kille.” Ja, kompisen såg hon med. Hon tog en klunk till av drinken och tänkte, att honom kommer hon ändå aldrig att prata med ändå. Hon försökte ändå att få syn på honom igen. Drinkarna blev många och natten började bli gammal. Musiken tystnade och det var dags att lunka hemåt. Hon gick för att säga hejdå till sin vän som spelat skivor. Aningen överförfriskad. Inne i det mörka rummet ser hon sin vän stå och prata med, honom. Hon tänker att nu, om aldrig, har hon chansen. Hon smyger sig fram, står bredvid ett tag, sedan berömmer hon vännen för en lyckad kväll. Hon vet knappt hur, men plötsligt är det bara de två som står kvar där och pratar. Hade hon inte fått i sig så många drinkar hade hans skönhet fått hennes kropp att skaka som en jordbävning. Istället pratade de om musik, om kläder, om att leva i Italien… De presenterade sig för varandra och gick tillsammans ut från baren, ut till natten. De fortsatte prata ända tills han var tvungen att gå. Då sker det, han ber om hennes nummer. Lyckan är total! Aldrig någonsin har någon frågat om hennes nummer tidigare. Ett rus går igenom hennes kropp. Hon känner sig levande igen. Från att ha varit en grå fantasm som man bara kunde se konturerarna av till att bli färglagd i kulörta färger, som om någon hade blåst tillbaka livet inuti henne. Han försvinner bort, och hon störtar hemåt med världens största leende på läpparna.

Dagen därpå ringer han. Han ringer, det stormar av lycka inom henne. Hon svarar och de pratar en stund. Han frågar henne om de ska ses, om de ska gå ut tillsammans. Utan en minimal sekunds tvekan svarar hon ja (ja,ja,ja), klart de ska gå ut. Han vill gå ut med henne, Han vill gå ut med henne, Han vill gå ut med henne, kunde inte tro att det var sant. Och deras gemensamma historia börjar.

De gick ut, de skrattade och blev snabbt ett par. En kärlekshistoria påbörjades, inom fyra väggar spenderade de den mesta av tiden. Och hon började långsamt att älska den han var. Hans humor, hans varma famn, hans sätt att berätta, hans sätt att tänka… hon började att sväva på mjuka moln. Heta kyssar, filmer på olika språk, musik av olika slag, tusentals fotografier, vatten, té, kaffe, juice, chips, sex många gånger om dan. Skolor som glömdes bort och nya språk lärdes. Och hon tänkte alltid att han var som vackrast på morgonen, sömndrucken och rar. Han sa aldrig mycket på mornarna, var alltid trött och alldeles för eftertänksam.

En månad gick, och det började bli något slags allvar mellan dem. Hon kände en liten spricka, för han var sluten som en mussla. Inte mycket fick hon veta, om hans bakgrund, och om hans liv. När han väl berättade något av vikt tog det alltid tid, väldigt mycket tid. Under mummel, kyssande och långa, långa pauser började han så småningom att berätta små detaljer från sin barndom. Hon, den nyfikna, den som alltid pressar, den som alltid frågar alldeles för mycket försökte att hålla tillbaka, försökte att inte fråga för mycket. Men den lilla spricka mellan dem som uppstått, av vad som hon kände var, brist på kommunikation, började att skära lite grann inom henne. Hon ville veta, allt om denna vackra människa. Hon ville veta hur han vuxit upp, vilka städer han besökt, hur hans mamma var och framför allt, hur det såg ut där han bodde. Hon frågade ett par gånger om de inte kunde åka till honom. Han svarade alltid att det var för rörigt, eller för långt ut eller för många personer där. Samtidigt, under denna period började en annan relation att växa. Han, som hade tagit henne till Italien, blev hennes bollplank. En person, alltid öppen och ärlig, som hon kunde prata om allting med. Han, vars famn hon grät i, när hon fick reda på att pojken med den snea luggen, som hon lämnat kvar i hemlandet, hade hittat en ny, lyssnade, tröstade och torkade de obotliga tårarna. Hon grät inte av ånger, eller av att hon ville tillbaka till det liv hon lämnade. Hon grät, för att hon visste att nu fanns det verkligen ingen återvändo, nu hade hon verkligen lämnat honom. Hennes plats var nu upptagen. Deras samtal under den här perioden var långa, och ändlöst djupa. De höll ibland på ända till gryningen. Ibland fortsatte de vid frukostbordet. Ibland missade de möten och lektioner. De sköt ibland undan allt och alla för dessa samtal. Ibland låg de på golvet i köket, ibland satt de i soffan, ibland låg de i en säng, men framförallt, de delade minsta tankesusning med varandra. De pratade om Sverige, de pratade om musik, de pratade om konst, de pratade om gamla minnen, de pratade om kärlek, om sex, om filosofi, om författare, om religion, om gemensamma vänner, om barndomsminnen, om mat, om kultur, om precis allt. Och det pågick alltid, alltid i timtals. Självklart blev han svartsjuk, och undrade vad det var för relation hon egentligen hade med sin vän. Hon försökt att förklara som det var; att han var än vän sen flera år tillbaka, att hon behövde stöd av någon som känt hennes tidigare ”jag”, att de pratade om gemensamma bekanta, att han var mer öppen mot henne än vad han var. Till sist en kväll, efter att ha gått ut och ätit tillsammans, sprack denna lilla sprickan inom henne, för han hade suttit tyst som en mus under hela måltiden, knappt sagt ett ord, och hon klarade inte längre av den isande tystnaden. De promenerade tillsammans och hon sa att hon inte klarade av hans tystnad mer, att hon ville veta mer om honom, hans minnen, hans liv, vad han gjort och att det gjorde hans tystnad skar i henne, att hon ville se hans hem. De gick hem till henne, och hon grät. Han började att berätta, det var första gången han var den som pratade mest. Han berättade, om sin uppväxt i Senegal, om sin pappa han aldrig träffat, om hur hans mamma kommit till Italien, hur han kommit till Italien, hur han lärt sig sitt nya språk osv. Han berättade om hur de levt och hur de levde. Dagen efter tog han med henne hem till sig. Av vad hon berättat hade hon väntat sig mycket värre. Innan för tröskeln till den lilla lägenheten beståendes av två rum, ett kök och ett vardagsrum, möttes hon av en kryddig matlukt, kryddor som hon aldrig känt lukten av tidigare. Det lilla köket satt ihop med vardagsrummet, och hon fann möbleringen aningen udda. Rummet intill vardagsrumsköket var moderns, dörren var stängd. Jämte mammans rum var hans, hans och systern. Hon häpnades av alla saker, precis överallt fanns det saker, reklamblad, muggar, kläder, elektronikprylar, och i taket hängde en drömfångare. Hon var glad att han äntligen visat henne sin bostad. Äntligen kom de varann lite närmare. De sov tillsammans, första natten i hans säng. Hon vaknade någon gång på natten av att någon smög in i rummet och tände lampan, viskade svagt hans namn. Han svarade ”si” och röste släckte lampan och smög sig ut igen. Från den dagen började hon att förstå honom, på riktigt. De firade hennes födelsedag, de hade fest i lägenheten, dagen efter åt de frukost på ett alldeles för dyrt ställe och till middag, pizza som sig bör. Till jul åkte hon tillbaka hem igen, funderade på vad som egentligen var hem, och kände bara efter en-två dar en stark längtan tillbaka. De hördes varje dag, och hon tänkte på honom nästan varje sekund. Hon mötte pojken från förr, och visste skrattade de medan de berättade om sina ”nya” liv, men distansen emellan dem satt bredvid och flinade hånfullt. Hon flög tillbaks, och de möttes i Milano. Firade in det nya året tillsammans, omfamnade varandra under krigsliknande nyårsraketer. Och någon skrek ”stick tillbaka dit du kom från” från en balkong.

Januari var hennes sista månad i skolan, och hon tog sig fram på stukad italienska. Hon hade egentligen tänkt att stanna dessa fem skolmånader och sedan åka hem igen. Men alla nya vänner, pojken hon förälskat sig i, landet och staden hon äntligen börjat trivas i gjorde att hon bestämde sig tillsammans med K att de skulle försöka hitta ett arbete. De flängde runt stan med sina curriculum vitae, och gjorde långa utlägg om att de kunde ta precis vilket jobb som helst, sleva glass eller stå bakom en bar, det gjorde dem detsamma. Januari började lida mot sitt slut, och att hitta jobb såg desto mörkare ut. Så hände det sig, en dag i början av februari, när solen gjorde ett gästspel, att hon av en slump lallade förbi en liten skoaffär. Hon hade hört av en vän att en gemensam bekant jobbade där. Utanpå affären satt en datorskriven lapp ”söker affärsbiträde omgående”, glad ihågen iförd en blå klänning och nätta ballerinaskor skuttade hon in i butiken och den gemensamma bekante presenterade henne för ägarinnan av butiken. De samtalade en kort stund på bruten italienska och hon lämnade sitt CV. Morgonen därpå, medan de älskade med varandra, ringde plötsligt telefonen. Hon svarade och det var ägarinnan som sa, att hon egentligen ville vänta och få in fler CV:n, men att hon gjort ett väldigt gott intryck, kunde hon komma dit med en gång för en intervju? Tusentals klädbyten och sminkningar, hon gick dit och kom tillbaka med ett jobb i handen.