den kreativa processen...

det roliga med att ha fått tillbaka datorn är oslaget alla gamla texter. det här är en början på en kafka-inspirerad historia som jag påbörjade våren 2008.. är inte alls nöjd med inledningen, ordvalen ... däremot gillar jag historien, den har gnott ganska så länge i mitt huvud nu. vad tycker ni? vad ska ändras? vad ska inte ändras?

den huvudlöse mannen.

det var en vanlig morgon i den lilla staden. och han vaknade som vanligt i sin vanliga säng, till ljudet av väckarklockan som piskade i hans öron. solen kisande in genom det lilla fönstret och skuggade sig igenom rummet. han sträckte på sig, men kände med ens att någonting inte var som det skulle.

han satte sig upp ur sängen, slog upp ögonen och såg sin kropp sitta upp. med förundran såg han hur kroppen satt upp, medan huvudet låg på kudden. han stängde ögonen och öppnade dem igen, men möttes av samma syn som innan. kroppen satt upp ur sängen, huvudet låg på sängen. han reste sig ur sängen, stod på golvet, huvudlös. med en fumlig rörelse kände han runt sin hals. halsen och nacken var fortfarande kvar där huvudet skulle tagit form var det numer bara platt, jämn hud som om någon hade knipsat av blomman på en kvist, eller nackat en kyckling.det fanns ingenting som tydde på att huvudet skulle suttit där.

han rörde på fötterna, rörde händerna, böjde sig framåt. alla rörelser fungerade som de skulle,hjärnan tycktes samarbeta med kroppen trots att den var attatcherad från kroppen. ögonen följde kroppens rörelser. han gick fram till sängen och tog huvudet i sina händer. han höll upp huvudet framför sig så han kunde se sig själv.han var fortfarande klädd i den ljusblå bomullspyjamasen. allting såg ut som vanligt. han tog sans till sig, satte huvudet på sängkanten. hukade sig framför huvudet, ögonen följde kroppens rörelser och han rörde vid sitt hår.

jag är hemma nu, har varit här två månader nu. anpassad och redo för det skandinaviska livet. försöker fortfarande pussla ihop vad som hänt (...) , kanske fortsätter jag skriva färdigt den långa, långa historien? kanske river jag ur sidorna och tuggar i mig? jag fortsätter i alla fall att skriva. historier om huvudlösa män, om människor som vaknar upp i nya städer varje dag, om mig själv. blottad. här är en text från april ... mars ...?

jag gick sönder igår, bröts i två bitar. jag skyller inte på dig. jag föll, ensam. redlös föll jag ihop i trappan. ihop i en hög., sminket rann, tårarna rann. jag gick sönder mot den hårda stenen. allt inuti brast samman. drog mig upp - tvingade mig upp. det blöta ansiktet skrapades mot det kala, grå ensamna ...

tog mig upp. min sårade kropp, min sårade själ, som ingen stod ut med. gick till sängs, tyckte synd om mig själv. kramade natten, andades alldeles för hårt, alldeles för häftigt. somnade till skratten som ekade i bakgrunden.

skriver för dig, för att du ska förstå mig. ta till dig varenda del av mig, också den som faller, också den som tvivlar, om nästa andetag är värt att tas, den som hyperventilerar, den som får panikattacker, den som inte klarar av ensamheten, den som spänner ögonen i dig för att tala om ... det jag inte klarar av att säga dig.

januari 19 2009, 12:50

datorn är tillbaka. hittar en massa gamla texter, och det gör ont, ont, ont att läsa. hur länge till ska det göra ont? när ska jag få le förbehållslöst?

det blir en massa ledsna inlägg idag, för jag är ledsen. är hemma själv och fryser. har inga ljus att tända. bara ett smutsigt tomt rum och ledsen musik som omringar mig, trycker ner och håller emot.

och jag tänker på hur annorlunda allting hade kunnat vara. vad som hade hänt om jag t.ex: fortfarande var ihop med mitt ex, hade fullföljt min utbildning,åkt hem från italien vid jul 2007 som det egentligen var tänkt, om min mage aldrig hade börjat kittla första gången han kysste mig, om vi aldrig hade träffats, om du aldrig sagt att du inte ville ha mig ... osv osv. det snurrar i min skalle. min mage vill äta, min hjärna vill stänga av sig. mina ögon vill gråta, min hjärna vill stänga av sig. av av av av av.

och JAG VET (för alla säger det) jag har ingen rätt. jag har förlorat min rätt till att bli arg, besviken och ledsen på dig. du har helt fria händer, gå vart du vill, hör inte av dig, knulla med vem fan du vill, sup ner dig rejält, hör inte av dig, knulla med vem du vill, hör inte av dig, gå ifrån mig... jag har förlorat min rätt. rätt åt mig va? så här sitter jag nu handfallen, med tårar som trycker i ögonen, med en mage som skriker. en hjärna som säger: av av av allt medan cat power sjunger 'metal heart you're not hiding metal heart you're not worth a thing'. ciao & buona notte.

31.

Bänken.
De kommer, och de gar. De med ett syfte, de med ett mal. Jag existerar inte. Forutom i luften, dar roken fran min cigarett paminner dem om min existens, Jag upptar en del av vad som ar deras. Paminns, och finns.

En del ar fjaderlatta, som om de inte vill erkanda, inte vara till besvar, inte synas slar de sig ner mjukt och latt, utan besvar. Andra dunkar sin bakdel ner i den skruttiga trabanken och far den att gunga till, som om de vill markera nagonting. Som om deras syfte ligger att existera har och nu, som om att dunka sig ner i trabanken vore att existera. Ett meddelande till omvarlden; jag finns.

Nagon tander en cigarett i samforstand. Som om lusten kom fran mig, fran min del av den samagda luften. En annan slar pa musik, som om jag inte existerar.
En kvinna ler blygsamt mot mig, som om jag vore agaren av den skruttiga trabanken, ett satt att fraga, far jag lov?

En liten man lamnar sina valfyllda matkassar under min uppsikt, fast han hela tiden ser misstanksamt mot mig medan han laser av busstidtabellen.
En liten flicka svarar alldeles for hogt i mobiltelefonen, som om hon inte riktigt tror pa att teknologin fungerar eller kanske var det bara allra forsta samtalet. De begynnande knopparna under hennes skrikvita t-shirt pekar rakt ut, som om de inte riktigt vet vart de ska ta vagen.

En kvinna stodjer sig mot en liten pojke, hennes klackskor ar alldeles for snea, alldeles for hoga medan de svingar sig forbi. Hand i hand.
En man ber om plats, nej han kraver plats. For han syns att det finns ledig plats pa sin alldeles for grotiga danska. Jag ler, avslojar mitt ursprung genom att svara pa klar svenska.

Vi ar fyra nu, tre som vantar. En som latsas. Utan syfte, utan mal.
Utan existens.

nattliga funderingar.

jag har flyttar sju gånger i mitt liv. första gången var jag olycklig. tog avsked av barndom och trygghet. strök mina små barnhänder över gamla dörrar och pussade väggarna farväl. det stora vita, lyckliga huset byttes mot det bruna, fula alldeles för stora huset med den knasiga trädgården. jag hatade det.

andra gången räknade jag ner dagarna. fyllde på den små blommiga kartongen med onödiga köksatteraljer redan som trettonåring. vi visste ingenting, och var alldeles för unga och lägenheten alldeles för stor. utanför borgen brändes det ner bilar, mördades med brunnslock och pissades i hissen. men vi gick med huvudet högt. för då, var det han och jag mot världen.

tredje gången, och spårvagnen började ta alldeles för lång tid. förortskidsen som härjade, fyllegubbarna vid hållplatsen och luften i borgen började ta slut. ett år fick vi, i en liten femtiotalare inne i stan. kändes jävligt svennebanan, men vi vande oss vid det också.

kontraktet tog slut, tiden var knapp. fjärde gången hittade vi hem. den låg grönt och fint. var stor med svarta tapeter i vardagsrummet. balkongen bjöd på sol hela sommaren. potatissallad och italienska ord gick het. till slut, flyttade han ut. jag var ensam kvar, med popcorn-maskinen och cityakuten. rummen ekade tomma och jag drog söder ut.

femte gången. pappa kom med släpkärran. mitt liv stuvades in, kördes "hem", magasinerades. tryckte på paus. en sportbag, och en fjällräven ryggsäck. ett par trasiga skor och kylskåpspoesin. sju skitiga italienare. och en vacker lägenhet i söderlandet. den nya familjen, vi var bra.

sjätte gången. familjen splittrades. vi packade ihop, några blev kvar. jag tog min blå ikea-kasse och lommade iväg. det blev mindre, intimare och ensammare. det var jag, enstöringen och kocken. vi var inget bra team. men det funkade ändå.

sjunde gången. splittrad. hjärtat i tusen delar. ägodelar nedpackade i skeva kartonger. bittra avsked, men leendet på läpparna och suget i magen var starkare.

konstigt är det ändå. när jag satt på garageuppfarten och tittade ut över det skymmande landskapet. inte en människa ur sikte. en månad tidigare kunde jag knappt sova för allt rallande utanför fönstret. konstigt är det ändå, hur allting ter sig.

cazzate

non che nessuno leggerà mai qui in italiano, comunque, ho bisogno di scrivere. a qualcuno. di sfoggarmi. perchè non ho più sigarette. credo di avere la febbre. mi sento un''ospite. non lo so dove è la casa. non mi sento più a casa da nessuna parte. fa troppo freddo, o fa troppo caldo. o ci sono loro, o non ci sono loro. dove cazzo è il mio posto in questo mondo? che cavolo di senzo avrà la mia vita? dovrei fermarmi, stare qualche settimana ferma. pensare, organizzare, stare bene. sto pensando troppo a te. non è colpa mia. ma mi manchi così tanto che mi fa male dentro di me, a volte mi viene da piangere. e lo so che non senti lo stesso per me. non sono più una parte della tua vita. e sai, mi dispiace anche solo a pensarci, non lo so se ne sarò mai più.

vorrei nei miei pensieri ringraziare tutti quelli che mi hanno aiutato in questo periodo, non lo so come ripagarvi, sarò sempre in debito: andrea, fiore, andreco, sbarbie, milos, alessandro, ann, johan, henrik, emma, slangen, lina, krut. siete le persone che mi avete aiutato a finalmente muovermi dal mio prigione. grazie.

sverige låg kvar. dörrar öppnas åt andra hållet, kaffet dricks i jumbo-koppar, det grillas alltid, ingen säger smaklig måltid och det regnar ganska så ofta.

känns fortfarande som jag är på semester. är inte riktigt hemma här, vet inte riktigt hur man ska vara eller bete sig. hur är man på svenskt vis?

och det känns fortfarande alldeles för konstigt att höra din röst på telefon. att du har gjort en total u-sväng i 3000/km i timmen, och nu är helt galet kär i mig. hur ska jag tolka det? för det finns fortfarande kvar i mitt huvud, den där meningen som gått på repeat under hela förra året "io non sono innamorato, e non mi innamerò mai di te" .. har kanske svårt att lita på dig. kanske.

borta bra, men hemma bäst.

home sweet home.

jag har inget hem. än.
men jag är här nu.
äntligen hemma.

bloggen återupplivas.

vi hörs snart igen.

dear friends.
and lovers.

bit av en barndom

ibland fanns det bara ispinnar kvar i frysen, sadana med smaker som hallon, citron eller cola. jag foredrog glasspinnarna med billig vaniljsmak och choklad-overdrag. men ibland fanns bara ispinnarna kvar. de som var sa kalla att tungan nastan fros fast mot frosten och fick tinningarna att stelna. nar sadana dagar intraffade, nar de riktiga glassarna var slut, forsokte jag envist att dra av det kletiga,fastfrusna pappret runt glassen. det var sallan som jag lyckades helt. glassen,hallonsmak om jag hade tur i otur, skoljde jag ren i strilande vatten for att bort frosten. formodligen hade jag rosa cykelbyxor pa mig, och kanske en t-shirt med mimmi pigg. och sakerligen, eftersom vadret saklart bjod pa stralande sol (annars skulle jag aldrig brytt mig om glassen overhuvudtaget), gick jag ut pa verandan for att slicka i mig den bland hummande humlor och gronsakande vinbarsbuskar. och motte jag min linblonda lillebror retade jag alldeles sakert upp honom till tarar sjungandes en sang om honom och den feta linda byrin som jag och min storasyster komponerat ihop av ren elakhet, hans mothugg mot mitt ret skulle besta av en spark pa smalbenet eller ryck i haret. han hade inte lika bra fantasi som vi. men om hon var i narheten, min allra karaste syster, sa skulle hon skydda mig och de skulle borja slass pa grasmattan mitt framfor mig. beskyddad och nojd skulle jag betrakta spektaklet njutandes av min isglass. om hon olyckigtvis inte skulle vara i narheten, min skyddsangel, skulle jag vara tvungen att fly over staketet till grannens tradgard, slanga glassen nagonstans pa vagen och halla mig undan tills min lillebror glomt bort mig, och formodligen borjat kora med sin trampbil pa asfaltsplatten framfor garaget. men om ingen av dem skulle synas till, skulle jag fridfullt slicka i mig glassen, forhoppningsvis med hallonsmak och sedan ge mig ut pa snigeljakt. nar jag efter nagon halvtimme antingen fatt ihop tillrackligt manga eller trottnat pa att forsoka hitta deras nasten, skulle jag bura in fangsten i en liten, liten byralada, tillsammans med lite lov och nagra kvistar. och dar, utan syre skulle de do en langsam dod, och inte upptackas forran en mamma en dag skulle komma in i mitt och min systers rum och undra vad i helvete det ar som luktar ruttet lik.

a little

jag ar sjuk. och utan dator ar det ganska trakigt att vara sjuk. sa idag har jag ryckt upp mig. varit ute och kakat en hejdundrandes pizza och glass till efterratt.
lediga dagen till ara har det regnat, regnat och regnat.

jag mar faktiskt relativt bra med mitt datorlosa liv (forutom nar jag ar sjuk och bara vill se film), men det ar faktiskt ganska skont att inte vara "kontaktbar" hela tiden, att inte veta vad som hander med allt och alla... istallet kan jag koncentrera mig pa mitt.. skriva listor, sortera klader, lasa bocker. och bara tanka.

for arlig?

internetcafeer suger. den lallande musiken i bakgrunden och klockan som tickar ner, 20 minuter kvar, gor att min koncentration inte ar den hogsta. ville egentligen bara dela med mig av en handelse som intraffade natten till idag. kanske ar den alldeles for intim, men anda... vi var inte alls hogaljuda, men min sang rasslar och knorrar som in i helvete, sa sjalvklart vaknar min vagg-i-vagg rumskamrat och knackar som fan i vaggen... jag bet hans axel for att inte borja asgarva.. och sen var det inget mer med det, men anda. ska jag be om ursakt? det var inte vi, det var sangen.. och vem fan knackar i vaggen? lite far man val tala?

jaja, jag ska bita ihop och ga hem. dags att gora en lista ...

adieu

min dator ar dod.

vi hors i nasta liv.

puss.

aj

ni vet ju vid det här laget, att det finns en annan man i mitt liv också. eller han finns inte längre. och just nu gör det satans ont. vi har inte hörts eller setts på en vecka. det suger ganska mycket i magen, och jag saknar honom. men jag är rädd, jag ... kan inte träffa honom. samtidigt känns det som en jävla kniv i magen när han berättar om sig, om sin guldfisk han har köpt. jag finns inte där mer.

ett ps igen

jag brukade vara en stabil person. det är jag inte längre. jag brukade laga riktig mat varje dag. med näring i. jag brukade inte gå till magi (närmsta supermarketen) och köpa dr. oetker pizza, öl och en massa snask. brukade inte slafsa i mig pizzaslicar till lucnh alternativt göra äggmacka med majonäs om jag har tillräckligt med energi. seriösa carin hade lagat riktig mat varje dag, tvättat sina kläder oftare, städat sitt rum, borstat tänderna varje dag, ätit mer frukt, läst en massa viktiga böcker, hört av sig oftare till mor och far, inte flytt undan, seriösa carin hade tagit tag, hade fuckat upp dig för länge sen...

seriösa carin, jag saknar dig. var är du någonstans?

pls come back.

inget viktigt

jag gick igår, lämnade utan att säga hejdå. för det var alldeles för obekvämt. smällde i dörren efter mig. och benen de bara gick, utan att tala om det för mig så började de gå och gå och gå, i mörka florens. längs floden. det var isande kallt. skrev en dikt i mitt huvud.

march march will you save me?
april april will you surprise me?
may may, will you make me happier?
june oh june, will you sweep me away?
july, july, i always trusted you
august august, show me your true color
september, semptember you need to get me going
oktober oktober, take me in your arms
november november so gray, let me forget you
december december, dust turns to snow, ans we'll start it all
over again.

den ska läsas med samma röst som gwyneth paltrow har i filmen "sylvia" som handlar om sylvia plath, om den nu ska läsas alls.

kan glädja alla nyfikna läsare med att alessio har lovat ett gästinlägg, med en förklaring till er svennar. vi får se vad det blir av det (om det nu blir något av det.)

tillägg

ps. jag vet att jag är korkad. riktigt jävla trög. som tar alldeles för lång tid på mig att fatta. men jag såg på honom och sa, du, vad du än säger så kommer du aldrig kunna lova att det inte kommer hända igen, att jag står där med kuken i handen. så vi är ingenting längre. och jag är uppriktigt skadad av hela den här historien. för den har pågått alldeles, alldeles för länge nu. och fina människor har blivit skadade av mig. förlåt. ds.

dinner is served

(okej detta är lite av ett hatinlägg. man behöver inte läsa om man inte vill...för det är bara smutskastning)

så sanningen serverades på ett silverfat, och jag är faktiskt nöjd över min prestation. för den var lugn, sansad och inte alls dramatisk. ska inte bli långrandig utan ni ska få veta med en gång vad som har hänt...

förhistoria: jag och den här personen har sedan ett år tillbaka haft någon form av "historia" ihop, som han inte velat kännas vid.. eller riktigt erkänna att den existerat på det sätt som den har gjort. vilket gjort att vårt förhållande, som i grunden byggde på ren vänskap men sedan övergått till vad jag skulle kalla för kärlek, inte har varit särkilt jämbördig. jag har haft ett starkt behov av honom, medan han å andra sidan inte kan hantera tid ALLS, utan går helt in i sig själv och glömmer bort allt och alla. vilket tusen gånger om har gjort mig besviken. och han har tusen gånger om sagt att han inte är kär i mig, men alltid, alltid återkommit och öppnat upp såren. och jag har stått där med händerna kupade och låtit honom kissa.

efter att den andre personen gjorde slut med mig. så tog han iniativet igen, och plockade upp den lösa tråden igen. jag var ledsen och förvirrad, samtidigt med superstarka känslor för honom. så jag tänkte att ja, det här blir nog bra (jag glömde att tänka; men du din jävla idiot, min pojkvän har precis lämnat mig! och du lägger vår vänskap i en vågskål igen. så den är inte värd mer än så.)

det tog fart igen... och jag gled bara med (ja men vafan klart jag hade del i det också) och trodde att det skulle bli bra, samtidigt som jag mådde (mår) riktigt jävla dåligt över mitt kraschade förhållande. den här gången har det gått ganska så milt fram, för han klarar inte av att jag är för "jobbig" dvs. vill vara med honom för mycket (för då flyr han) så jag har låtit bli det.

nu till det som fick bägaren att flöda över:

*han har haft 200% fullt upp med ett projekt, som avslutades förra måndagen. under en veckas tid har han inte ringt en enda gång för att höra hur jag mått, trots att han vet att jag mått som en flådd apa. (hade t.om. ringt honom mitt i natten, när jag fick en panikattack och inte kunde andas, och befann mig utomhus någonstans, somewhere liksom)

*han pratade så lent och fint om hur förra veckan skulle överflödas med solstrålar, lycka och fåglar som kvittrar. han skulle ha all tid i världen att ses, och ta med mig till ett ställe som han har lovat alldeles för länge (tog t.om. ledigt från jobbet)

*förra veckan, kom han på torsdagen. alltså snacka om att ha all tid i världen med tanke på att han drog vidare dagen efter.

*han sket i att ta mig till det där stället han lovat. (vilket inte var världens big deal men ändå)

det fina i kråksången:
i fredags mådde jag riktigt dåligt. jag var på ururselt humör, hade migrän, var alldeles för frusen och hade förmodligen också feber. i och med att x inte höll sin del av avtalet och tog med mig till den här platsen (okej det är ett museum, vafan) så tänkte jag, okej jag åker till min bank för att casha in lönen (var mer eller mindre tvungen att åka). åker. det tar en timme dit. får ett telefonsamtal. carin, kan du göra mig en tjänst? DIMMI svarar jag (som betyder "säg mig") och han förklarar att dagen efter dvs. i lördags. så kommer två stycken brasilanare till honom. men han är ju inte där. så kan jag, möta upp fiorella och hämta hans nycklar, möta dem på stationen och ta dem till hans lägenhet? okej säger jag. men jag jobbar hela dagen imorgon. det är lugnt, de kommer efter middagstid, svarar han. vilket betyder efter 21-22 iaf.

går till banken. tar tåget tillbaka, ännu en timme med tågjäveln (på banken tar det bara 5 minuter)får ett sms "hi carin. im sergio, alessio's friend. we will be in florence in half an hour".

haha, där sitter jag på tåget, frysandes, med en dunkande migrän, ledsen från dagen innan då jag tagit beslutet att inte hänga/träffa/höra av nino mer, arg på alessio (ja nu kommer namnen fram) för att han snackat alldeles för mycket, och gjort alldeles för lite... och har ingen lust alls att träffa några jävla brasilanare. men vad gör man inte? jag går av tåget i florens. ringer fiorella. får gå till andra sidan stan för att möta henne. hon inser att jag inte är i stånd till att träffa de här personerna själv, så hon följer med. så okej jag tar dem till lägenheten. två andra, boendes där.. som inte gillar gäster de inte känner kollar snett på oss. och jag lämnar dem i hans rum. med en ursäkt att jag har saker att göra. går hem, lägger mig och dör lite grann... alessio hade sagt att han kommer lördagnatt eller söndag morgon. tror ni det eller? på lördagkvällen bjuder jag med brasilianarna på födelsedagsfest. jag pallar inte med att lämna dem ensamma i ett tomt hus i florens. utan att känna någon, utan att veta var de befinner sig. kvällen blir ganska så konstig och de kanske inte hade superroligt, men ändå. på söndagen.. hänger jag med dem, visar dem runt en massa guldkorn hela dagen. det var faktiskt trevligt. de får ett sms av en vän till alessio, som skriver att han inte kommer att komma på söndagen heller. inte ringer han till mig och frågar hur jag mår, hur det har gått, vad vi gör. niente, proprio zero.

- så vi på kvällen äter vi kinamat hemma hos alessio ihop med andrea. och pratar fram till småtimmarna. och de var verkligen supertrevliga och roliga brasilianarna. och tur var väl det, för något gott ska la komma ur skiten, eller?

ringer till alessio, och är sur. vi pratar och skojar lite. men faktum är... han har betett sig som en gris. återigen. jag säger att jag hatar honom just nu. han börjar lovorda om ditten och datten ... vi ska göra det ena och det andra, och han ska ha all tid i världen för mig.. jag stoppar honom och säger, du jag vill inte höra mer nu. på måndagen, dvs, igår kom han till mig. vi åt lunch. jag var sur, förbannad och ledsen. han förstod inte. han kom försent och vi hade inte tid att prata. så han sa att vi skulle fortsätta prata efter mitt jobb. tror ni det eller? inte då.

bägaren flödade över. på riktigt. jag orkar inte mer. vill bara ha lugn och ro. vara med människor som får mig att vara bra. jag bad honom att dra dit pepparn växer. jag vill inte ens ha honom som vän. det funkar inte.

ja så var det med det hatbrevet. och mina andetag känns faktiskt lite lättare. och jag behöver inte förvänta mig någonting alls.

vem fan är glad i februari?

februari är en jävla skit månad. jag hatar februari, tur att det är så få dagar i allafall. ta bara några exempel:

*min bästa vän vill inte ses på ett par dagar för hon mår så jävla dåligt. i söndags såg hon på mig med tårar i ögonen och sa: jag är orolig för mig själv, för jag kan inte äta. jag mår så jävla dåligt.

*en annan vän har blivit lämnad av sin pojkvän sen tre år tillbaka. och mår riktigt jävla skit.

*en annan vän har blivit lämnad av sin flickvän sen fyra år tillbaka. och mår rikigt jävla skit.

*en tredje vän, vill inte längre vara ihop med sin flickvän, men klarar inte av att lämna henne och har hyperpanik över vad han ska göra åt det.

*världens finaste emma skriver att hon inte mår bra. och det gör mig ledsen i ögat.

*en jävel, en riktig jävel har behandlat mig så jävla dåligt att jag egentligen borde gnida in hans ansikte med mitt bajs. så jag mår inte heller bra. och har blivit lämnad :/

*inte heller världens underbaraclara mår bra.

ja jag har säkert fler exempel, men kommer inte på mer nu. men det räcker för att februari ska bort. jävla pissmånad. jag röstar för att februari ska bort! är ni med mig?

så funkar det

nu ska jag berätta hur det fungerar, skrivandet i min blogg alltså. när jag mår som en rutten banan orkar jag inte skriva. vet att mina texter är sura, ledsna och ibland väldigt hemska ... så anledningen till att jag inte skriver när jag mår som sämst är för att jag inte riktigt vet om jag (eller ni) skulle orka med vad som eventuellt skulle komma ur mig. idag är det dock bättre. kanske också imorgon. och det kommer bara att bli bättre, för jag orkar inte rulla mig i en hög med skit längre. så det så.

vit flagga

jag orkar inte mer nu.

jag vill hem.

för första gången, på länge.

dunkar hjärtat för dig: