due risati

abbracci più lungi

più voluti

lo sento.

la voglia.

il silenzio.

i pensieri

l'isolazione

senza

l'amore.

det finns inte så mycket att säga. biter ihop igen. sover på golvet, på dubbla madrasser, men ändå. mitt skrivbord är ett hittat strykbräde, men ändå. inboxen är tom. det är tyst. ingenting. knappnålstyst. arkiv-x i bakgrunden, men det betyder ingenting. kan inte stänga av, isolera mig, inte bry mig. kan inte. är inte sån. det är du. jag vet inte hur du gör?

den kreativa processen...

det roliga med att ha fått tillbaka datorn är oslaget alla gamla texter. det här är en början på en kafka-inspirerad historia som jag påbörjade våren 2008.. är inte alls nöjd med inledningen, ordvalen ... däremot gillar jag historien, den har gnott ganska så länge i mitt huvud nu. vad tycker ni? vad ska ändras? vad ska inte ändras?

den huvudlöse mannen.

det var en vanlig morgon i den lilla staden. och han vaknade som vanligt i sin vanliga säng, till ljudet av väckarklockan som piskade i hans öron. solen kisande in genom det lilla fönstret och skuggade sig igenom rummet. han sträckte på sig, men kände med ens att någonting inte var som det skulle.

han satte sig upp ur sängen, slog upp ögonen och såg sin kropp sitta upp. med förundran såg han hur kroppen satt upp, medan huvudet låg på kudden. han stängde ögonen och öppnade dem igen, men möttes av samma syn som innan. kroppen satt upp ur sängen, huvudet låg på sängen. han reste sig ur sängen, stod på golvet, huvudlös. med en fumlig rörelse kände han runt sin hals. halsen och nacken var fortfarande kvar där huvudet skulle tagit form var det numer bara platt, jämn hud som om någon hade knipsat av blomman på en kvist, eller nackat en kyckling.det fanns ingenting som tydde på att huvudet skulle suttit där.

han rörde på fötterna, rörde händerna, böjde sig framåt. alla rörelser fungerade som de skulle,hjärnan tycktes samarbeta med kroppen trots att den var attatcherad från kroppen. ögonen följde kroppens rörelser. han gick fram till sängen och tog huvudet i sina händer. han höll upp huvudet framför sig så han kunde se sig själv.han var fortfarande klädd i den ljusblå bomullspyjamasen. allting såg ut som vanligt. han tog sans till sig, satte huvudet på sängkanten. hukade sig framför huvudet, ögonen följde kroppens rörelser och han rörde vid sitt hår.

jag är hemma nu, har varit här två månader nu. anpassad och redo för det skandinaviska livet. försöker fortfarande pussla ihop vad som hänt (...) , kanske fortsätter jag skriva färdigt den långa, långa historien? kanske river jag ur sidorna och tuggar i mig? jag fortsätter i alla fall att skriva. historier om huvudlösa män, om människor som vaknar upp i nya städer varje dag, om mig själv. blottad. här är en text från april ... mars ...?

jag gick sönder igår, bröts i två bitar. jag skyller inte på dig. jag föll, ensam. redlös föll jag ihop i trappan. ihop i en hög., sminket rann, tårarna rann. jag gick sönder mot den hårda stenen. allt inuti brast samman. drog mig upp - tvingade mig upp. det blöta ansiktet skrapades mot det kala, grå ensamna ...

tog mig upp. min sårade kropp, min sårade själ, som ingen stod ut med. gick till sängs, tyckte synd om mig själv. kramade natten, andades alldeles för hårt, alldeles för häftigt. somnade till skratten som ekade i bakgrunden.

skriver för dig, för att du ska förstå mig. ta till dig varenda del av mig, också den som faller, också den som tvivlar, om nästa andetag är värt att tas, den som hyperventilerar, den som får panikattacker, den som inte klarar av ensamheten, den som spänner ögonen i dig för att tala om ... det jag inte klarar av att säga dig.

januari 19 2009, 12:50

datorn är tillbaka. hittar en massa gamla texter, och det gör ont, ont, ont att läsa. hur länge till ska det göra ont? när ska jag få le förbehållslöst?

det blir en massa ledsna inlägg idag, för jag är ledsen. är hemma själv och fryser. har inga ljus att tända. bara ett smutsigt tomt rum och ledsen musik som omringar mig, trycker ner och håller emot.

och jag tänker på hur annorlunda allting hade kunnat vara. vad som hade hänt om jag t.ex: fortfarande var ihop med mitt ex, hade fullföljt min utbildning,åkt hem från italien vid jul 2007 som det egentligen var tänkt, om min mage aldrig hade börjat kittla första gången han kysste mig, om vi aldrig hade träffats, om du aldrig sagt att du inte ville ha mig ... osv osv. det snurrar i min skalle. min mage vill äta, min hjärna vill stänga av sig. mina ögon vill gråta, min hjärna vill stänga av sig. av av av av av.

och JAG VET (för alla säger det) jag har ingen rätt. jag har förlorat min rätt till att bli arg, besviken och ledsen på dig. du har helt fria händer, gå vart du vill, hör inte av dig, knulla med vem fan du vill, sup ner dig rejält, hör inte av dig, knulla med vem du vill, hör inte av dig, gå ifrån mig... jag har förlorat min rätt. rätt åt mig va? så här sitter jag nu handfallen, med tårar som trycker i ögonen, med en mage som skriker. en hjärna som säger: av av av allt medan cat power sjunger 'metal heart you're not hiding metal heart you're not worth a thing'. ciao & buona notte.

31.

Bänken.
De kommer, och de gar. De med ett syfte, de med ett mal. Jag existerar inte. Forutom i luften, dar roken fran min cigarett paminner dem om min existens, Jag upptar en del av vad som ar deras. Paminns, och finns.

En del ar fjaderlatta, som om de inte vill erkanda, inte vara till besvar, inte synas slar de sig ner mjukt och latt, utan besvar. Andra dunkar sin bakdel ner i den skruttiga trabanken och far den att gunga till, som om de vill markera nagonting. Som om deras syfte ligger att existera har och nu, som om att dunka sig ner i trabanken vore att existera. Ett meddelande till omvarlden; jag finns.

Nagon tander en cigarett i samforstand. Som om lusten kom fran mig, fran min del av den samagda luften. En annan slar pa musik, som om jag inte existerar.
En kvinna ler blygsamt mot mig, som om jag vore agaren av den skruttiga trabanken, ett satt att fraga, far jag lov?

En liten man lamnar sina valfyllda matkassar under min uppsikt, fast han hela tiden ser misstanksamt mot mig medan han laser av busstidtabellen.
En liten flicka svarar alldeles for hogt i mobiltelefonen, som om hon inte riktigt tror pa att teknologin fungerar eller kanske var det bara allra forsta samtalet. De begynnande knopparna under hennes skrikvita t-shirt pekar rakt ut, som om de inte riktigt vet vart de ska ta vagen.

En kvinna stodjer sig mot en liten pojke, hennes klackskor ar alldeles for snea, alldeles for hoga medan de svingar sig forbi. Hand i hand.
En man ber om plats, nej han kraver plats. For han syns att det finns ledig plats pa sin alldeles for grotiga danska. Jag ler, avslojar mitt ursprung genom att svara pa klar svenska.

Vi ar fyra nu, tre som vantar. En som latsas. Utan syfte, utan mal.
Utan existens.

nattliga funderingar.

jag har flyttar sju gånger i mitt liv. första gången var jag olycklig. tog avsked av barndom och trygghet. strök mina små barnhänder över gamla dörrar och pussade väggarna farväl. det stora vita, lyckliga huset byttes mot det bruna, fula alldeles för stora huset med den knasiga trädgården. jag hatade det.

andra gången räknade jag ner dagarna. fyllde på den små blommiga kartongen med onödiga köksatteraljer redan som trettonåring. vi visste ingenting, och var alldeles för unga och lägenheten alldeles för stor. utanför borgen brändes det ner bilar, mördades med brunnslock och pissades i hissen. men vi gick med huvudet högt. för då, var det han och jag mot världen.

tredje gången, och spårvagnen började ta alldeles för lång tid. förortskidsen som härjade, fyllegubbarna vid hållplatsen och luften i borgen började ta slut. ett år fick vi, i en liten femtiotalare inne i stan. kändes jävligt svennebanan, men vi vande oss vid det också.

kontraktet tog slut, tiden var knapp. fjärde gången hittade vi hem. den låg grönt och fint. var stor med svarta tapeter i vardagsrummet. balkongen bjöd på sol hela sommaren. potatissallad och italienska ord gick het. till slut, flyttade han ut. jag var ensam kvar, med popcorn-maskinen och cityakuten. rummen ekade tomma och jag drog söder ut.

femte gången. pappa kom med släpkärran. mitt liv stuvades in, kördes "hem", magasinerades. tryckte på paus. en sportbag, och en fjällräven ryggsäck. ett par trasiga skor och kylskåpspoesin. sju skitiga italienare. och en vacker lägenhet i söderlandet. den nya familjen, vi var bra.

sjätte gången. familjen splittrades. vi packade ihop, några blev kvar. jag tog min blå ikea-kasse och lommade iväg. det blev mindre, intimare och ensammare. det var jag, enstöringen och kocken. vi var inget bra team. men det funkade ändå.

sjunde gången. splittrad. hjärtat i tusen delar. ägodelar nedpackade i skeva kartonger. bittra avsked, men leendet på läpparna och suget i magen var starkare.

konstigt är det ändå. när jag satt på garageuppfarten och tittade ut över det skymmande landskapet. inte en människa ur sikte. en månad tidigare kunde jag knappt sova för allt rallande utanför fönstret. konstigt är det ändå, hur allting ter sig.

cazzate

non che nessuno leggerà mai qui in italiano, comunque, ho bisogno di scrivere. a qualcuno. di sfoggarmi. perchè non ho più sigarette. credo di avere la febbre. mi sento un''ospite. non lo so dove è la casa. non mi sento più a casa da nessuna parte. fa troppo freddo, o fa troppo caldo. o ci sono loro, o non ci sono loro. dove cazzo è il mio posto in questo mondo? che cavolo di senzo avrà la mia vita? dovrei fermarmi, stare qualche settimana ferma. pensare, organizzare, stare bene. sto pensando troppo a te. non è colpa mia. ma mi manchi così tanto che mi fa male dentro di me, a volte mi viene da piangere. e lo so che non senti lo stesso per me. non sono più una parte della tua vita. e sai, mi dispiace anche solo a pensarci, non lo so se ne sarò mai più.

vorrei nei miei pensieri ringraziare tutti quelli che mi hanno aiutato in questo periodo, non lo so come ripagarvi, sarò sempre in debito: andrea, fiore, andreco, sbarbie, milos, alessandro, ann, johan, henrik, emma, slangen, lina, krut. siete le persone che mi avete aiutato a finalmente muovermi dal mio prigione. grazie.

sverige låg kvar. dörrar öppnas åt andra hållet, kaffet dricks i jumbo-koppar, det grillas alltid, ingen säger smaklig måltid och det regnar ganska så ofta.

känns fortfarande som jag är på semester. är inte riktigt hemma här, vet inte riktigt hur man ska vara eller bete sig. hur är man på svenskt vis?

och det känns fortfarande alldeles för konstigt att höra din röst på telefon. att du har gjort en total u-sväng i 3000/km i timmen, och nu är helt galet kär i mig. hur ska jag tolka det? för det finns fortfarande kvar i mitt huvud, den där meningen som gått på repeat under hela förra året "io non sono innamorato, e non mi innamerò mai di te" .. har kanske svårt att lita på dig. kanske.

borta bra, men hemma bäst.

home sweet home.

jag har inget hem. än.
men jag är här nu.
äntligen hemma.

bloggen återupplivas.

vi hörs snart igen.

dear friends.
and lovers.

bit av en barndom

ibland fanns det bara ispinnar kvar i frysen, sadana med smaker som hallon, citron eller cola. jag foredrog glasspinnarna med billig vaniljsmak och choklad-overdrag. men ibland fanns bara ispinnarna kvar. de som var sa kalla att tungan nastan fros fast mot frosten och fick tinningarna att stelna. nar sadana dagar intraffade, nar de riktiga glassarna var slut, forsokte jag envist att dra av det kletiga,fastfrusna pappret runt glassen. det var sallan som jag lyckades helt. glassen,hallonsmak om jag hade tur i otur, skoljde jag ren i strilande vatten for att bort frosten. formodligen hade jag rosa cykelbyxor pa mig, och kanske en t-shirt med mimmi pigg. och sakerligen, eftersom vadret saklart bjod pa stralande sol (annars skulle jag aldrig brytt mig om glassen overhuvudtaget), gick jag ut pa verandan for att slicka i mig den bland hummande humlor och gronsakande vinbarsbuskar. och motte jag min linblonda lillebror retade jag alldeles sakert upp honom till tarar sjungandes en sang om honom och den feta linda byrin som jag och min storasyster komponerat ihop av ren elakhet, hans mothugg mot mitt ret skulle besta av en spark pa smalbenet eller ryck i haret. han hade inte lika bra fantasi som vi. men om hon var i narheten, min allra karaste syster, sa skulle hon skydda mig och de skulle borja slass pa grasmattan mitt framfor mig. beskyddad och nojd skulle jag betrakta spektaklet njutandes av min isglass. om hon olyckigtvis inte skulle vara i narheten, min skyddsangel, skulle jag vara tvungen att fly over staketet till grannens tradgard, slanga glassen nagonstans pa vagen och halla mig undan tills min lillebror glomt bort mig, och formodligen borjat kora med sin trampbil pa asfaltsplatten framfor garaget. men om ingen av dem skulle synas till, skulle jag fridfullt slicka i mig glassen, forhoppningsvis med hallonsmak och sedan ge mig ut pa snigeljakt. nar jag efter nagon halvtimme antingen fatt ihop tillrackligt manga eller trottnat pa att forsoka hitta deras nasten, skulle jag bura in fangsten i en liten, liten byralada, tillsammans med lite lov och nagra kvistar. och dar, utan syre skulle de do en langsam dod, och inte upptackas forran en mamma en dag skulle komma in i mitt och min systers rum och undra vad i helvete det ar som luktar ruttet lik.

a little

jag ar sjuk. och utan dator ar det ganska trakigt att vara sjuk. sa idag har jag ryckt upp mig. varit ute och kakat en hejdundrandes pizza och glass till efterratt.
lediga dagen till ara har det regnat, regnat och regnat.

jag mar faktiskt relativt bra med mitt datorlosa liv (forutom nar jag ar sjuk och bara vill se film), men det ar faktiskt ganska skont att inte vara "kontaktbar" hela tiden, att inte veta vad som hander med allt och alla... istallet kan jag koncentrera mig pa mitt.. skriva listor, sortera klader, lasa bocker. och bara tanka.

for arlig?

internetcafeer suger. den lallande musiken i bakgrunden och klockan som tickar ner, 20 minuter kvar, gor att min koncentration inte ar den hogsta. ville egentligen bara dela med mig av en handelse som intraffade natten till idag. kanske ar den alldeles for intim, men anda... vi var inte alls hogaljuda, men min sang rasslar och knorrar som in i helvete, sa sjalvklart vaknar min vagg-i-vagg rumskamrat och knackar som fan i vaggen... jag bet hans axel for att inte borja asgarva.. och sen var det inget mer med det, men anda. ska jag be om ursakt? det var inte vi, det var sangen.. och vem fan knackar i vaggen? lite far man val tala?

jaja, jag ska bita ihop och ga hem. dags att gora en lista ...

adieu

min dator ar dod.

vi hors i nasta liv.

puss.

aj

ni vet ju vid det här laget, att det finns en annan man i mitt liv också. eller han finns inte längre. och just nu gör det satans ont. vi har inte hörts eller setts på en vecka. det suger ganska mycket i magen, och jag saknar honom. men jag är rädd, jag ... kan inte träffa honom. samtidigt känns det som en jävla kniv i magen när han berättar om sig, om sin guldfisk han har köpt. jag finns inte där mer.

ett ps igen

jag brukade vara en stabil person. det är jag inte längre. jag brukade laga riktig mat varje dag. med näring i. jag brukade inte gå till magi (närmsta supermarketen) och köpa dr. oetker pizza, öl och en massa snask. brukade inte slafsa i mig pizzaslicar till lucnh alternativt göra äggmacka med majonäs om jag har tillräckligt med energi. seriösa carin hade lagat riktig mat varje dag, tvättat sina kläder oftare, städat sitt rum, borstat tänderna varje dag, ätit mer frukt, läst en massa viktiga böcker, hört av sig oftare till mor och far, inte flytt undan, seriösa carin hade tagit tag, hade fuckat upp dig för länge sen...

seriösa carin, jag saknar dig. var är du någonstans?

pls come back.

inget viktigt

jag gick igår, lämnade utan att säga hejdå. för det var alldeles för obekvämt. smällde i dörren efter mig. och benen de bara gick, utan att tala om det för mig så började de gå och gå och gå, i mörka florens. längs floden. det var isande kallt. skrev en dikt i mitt huvud.

march march will you save me?
april april will you surprise me?
may may, will you make me happier?
june oh june, will you sweep me away?
july, july, i always trusted you
august august, show me your true color
september, semptember you need to get me going
oktober oktober, take me in your arms
november november so gray, let me forget you
december december, dust turns to snow, ans we'll start it all
over again.

den ska läsas med samma röst som gwyneth paltrow har i filmen "sylvia" som handlar om sylvia plath, om den nu ska läsas alls.

kan glädja alla nyfikna läsare med att alessio har lovat ett gästinlägg, med en förklaring till er svennar. vi får se vad det blir av det (om det nu blir något av det.)

tillägg

ps. jag vet att jag är korkad. riktigt jävla trög. som tar alldeles för lång tid på mig att fatta. men jag såg på honom och sa, du, vad du än säger så kommer du aldrig kunna lova att det inte kommer hända igen, att jag står där med kuken i handen. så vi är ingenting längre. och jag är uppriktigt skadad av hela den här historien. för den har pågått alldeles, alldeles för länge nu. och fina människor har blivit skadade av mig. förlåt. ds.

dinner is served

(okej detta är lite av ett hatinlägg. man behöver inte läsa om man inte vill...för det är bara smutskastning)

så sanningen serverades på ett silverfat, och jag är faktiskt nöjd över min prestation. för den var lugn, sansad och inte alls dramatisk. ska inte bli långrandig utan ni ska få veta med en gång vad som har hänt...

förhistoria: jag och den här personen har sedan ett år tillbaka haft någon form av "historia" ihop, som han inte velat kännas vid.. eller riktigt erkänna att den existerat på det sätt som den har gjort. vilket gjort att vårt förhållande, som i grunden byggde på ren vänskap men sedan övergått till vad jag skulle kalla för kärlek, inte har varit särkilt jämbördig. jag har haft ett starkt behov av honom, medan han å andra sidan inte kan hantera tid ALLS, utan går helt in i sig själv och glömmer bort allt och alla. vilket tusen gånger om har gjort mig besviken. och han har tusen gånger om sagt att han inte är kär i mig, men alltid, alltid återkommit och öppnat upp såren. och jag har stått där med händerna kupade och låtit honom kissa.

efter att den andre personen gjorde slut med mig. så tog han iniativet igen, och plockade upp den lösa tråden igen. jag var ledsen och förvirrad, samtidigt med superstarka känslor för honom. så jag tänkte att ja, det här blir nog bra (jag glömde att tänka; men du din jävla idiot, min pojkvän har precis lämnat mig! och du lägger vår vänskap i en vågskål igen. så den är inte värd mer än så.)

det tog fart igen... och jag gled bara med (ja men vafan klart jag hade del i det också) och trodde att det skulle bli bra, samtidigt som jag mådde (mår) riktigt jävla dåligt över mitt kraschade förhållande. den här gången har det gått ganska så milt fram, för han klarar inte av att jag är för "jobbig" dvs. vill vara med honom för mycket (för då flyr han) så jag har låtit bli det.

nu till det som fick bägaren att flöda över:

*han har haft 200% fullt upp med ett projekt, som avslutades förra måndagen. under en veckas tid har han inte ringt en enda gång för att höra hur jag mått, trots att han vet att jag mått som en flådd apa. (hade t.om. ringt honom mitt i natten, när jag fick en panikattack och inte kunde andas, och befann mig utomhus någonstans, somewhere liksom)

*han pratade så lent och fint om hur förra veckan skulle överflödas med solstrålar, lycka och fåglar som kvittrar. han skulle ha all tid i världen att ses, och ta med mig till ett ställe som han har lovat alldeles för länge (tog t.om. ledigt från jobbet)

*förra veckan, kom han på torsdagen. alltså snacka om att ha all tid i världen med tanke på att han drog vidare dagen efter.

*han sket i att ta mig till det där stället han lovat. (vilket inte var världens big deal men ändå)

det fina i kråksången:
i fredags mådde jag riktigt dåligt. jag var på ururselt humör, hade migrän, var alldeles för frusen och hade förmodligen också feber. i och med att x inte höll sin del av avtalet och tog med mig till den här platsen (okej det är ett museum, vafan) så tänkte jag, okej jag åker till min bank för att casha in lönen (var mer eller mindre tvungen att åka). åker. det tar en timme dit. får ett telefonsamtal. carin, kan du göra mig en tjänst? DIMMI svarar jag (som betyder "säg mig") och han förklarar att dagen efter dvs. i lördags. så kommer två stycken brasilanare till honom. men han är ju inte där. så kan jag, möta upp fiorella och hämta hans nycklar, möta dem på stationen och ta dem till hans lägenhet? okej säger jag. men jag jobbar hela dagen imorgon. det är lugnt, de kommer efter middagstid, svarar han. vilket betyder efter 21-22 iaf.

går till banken. tar tåget tillbaka, ännu en timme med tågjäveln (på banken tar det bara 5 minuter)får ett sms "hi carin. im sergio, alessio's friend. we will be in florence in half an hour".

haha, där sitter jag på tåget, frysandes, med en dunkande migrän, ledsen från dagen innan då jag tagit beslutet att inte hänga/träffa/höra av nino mer, arg på alessio (ja nu kommer namnen fram) för att han snackat alldeles för mycket, och gjort alldeles för lite... och har ingen lust alls att träffa några jävla brasilanare. men vad gör man inte? jag går av tåget i florens. ringer fiorella. får gå till andra sidan stan för att möta henne. hon inser att jag inte är i stånd till att träffa de här personerna själv, så hon följer med. så okej jag tar dem till lägenheten. två andra, boendes där.. som inte gillar gäster de inte känner kollar snett på oss. och jag lämnar dem i hans rum. med en ursäkt att jag har saker att göra. går hem, lägger mig och dör lite grann... alessio hade sagt att han kommer lördagnatt eller söndag morgon. tror ni det eller? på lördagkvällen bjuder jag med brasilianarna på födelsedagsfest. jag pallar inte med att lämna dem ensamma i ett tomt hus i florens. utan att känna någon, utan att veta var de befinner sig. kvällen blir ganska så konstig och de kanske inte hade superroligt, men ändå. på söndagen.. hänger jag med dem, visar dem runt en massa guldkorn hela dagen. det var faktiskt trevligt. de får ett sms av en vän till alessio, som skriver att han inte kommer att komma på söndagen heller. inte ringer han till mig och frågar hur jag mår, hur det har gått, vad vi gör. niente, proprio zero.

- så vi på kvällen äter vi kinamat hemma hos alessio ihop med andrea. och pratar fram till småtimmarna. och de var verkligen supertrevliga och roliga brasilianarna. och tur var väl det, för något gott ska la komma ur skiten, eller?

ringer till alessio, och är sur. vi pratar och skojar lite. men faktum är... han har betett sig som en gris. återigen. jag säger att jag hatar honom just nu. han börjar lovorda om ditten och datten ... vi ska göra det ena och det andra, och han ska ha all tid i världen för mig.. jag stoppar honom och säger, du jag vill inte höra mer nu. på måndagen, dvs, igår kom han till mig. vi åt lunch. jag var sur, förbannad och ledsen. han förstod inte. han kom försent och vi hade inte tid att prata. så han sa att vi skulle fortsätta prata efter mitt jobb. tror ni det eller? inte då.

bägaren flödade över. på riktigt. jag orkar inte mer. vill bara ha lugn och ro. vara med människor som får mig att vara bra. jag bad honom att dra dit pepparn växer. jag vill inte ens ha honom som vän. det funkar inte.

ja så var det med det hatbrevet. och mina andetag känns faktiskt lite lättare. och jag behöver inte förvänta mig någonting alls.

vem fan är glad i februari?

februari är en jävla skit månad. jag hatar februari, tur att det är så få dagar i allafall. ta bara några exempel:

*min bästa vän vill inte ses på ett par dagar för hon mår så jävla dåligt. i söndags såg hon på mig med tårar i ögonen och sa: jag är orolig för mig själv, för jag kan inte äta. jag mår så jävla dåligt.

*en annan vän har blivit lämnad av sin pojkvän sen tre år tillbaka. och mår riktigt jävla skit.

*en annan vän har blivit lämnad av sin flickvän sen fyra år tillbaka. och mår rikigt jävla skit.

*en tredje vän, vill inte längre vara ihop med sin flickvän, men klarar inte av att lämna henne och har hyperpanik över vad han ska göra åt det.

*världens finaste emma skriver att hon inte mår bra. och det gör mig ledsen i ögat.

*en jävel, en riktig jävel har behandlat mig så jävla dåligt att jag egentligen borde gnida in hans ansikte med mitt bajs. så jag mår inte heller bra. och har blivit lämnad :/

*inte heller världens underbaraclara mår bra.

ja jag har säkert fler exempel, men kommer inte på mer nu. men det räcker för att februari ska bort. jävla pissmånad. jag röstar för att februari ska bort! är ni med mig?

så funkar det

nu ska jag berätta hur det fungerar, skrivandet i min blogg alltså. när jag mår som en rutten banan orkar jag inte skriva. vet att mina texter är sura, ledsna och ibland väldigt hemska ... så anledningen till att jag inte skriver när jag mår som sämst är för att jag inte riktigt vet om jag (eller ni) skulle orka med vad som eventuellt skulle komma ur mig. idag är det dock bättre. kanske också imorgon. och det kommer bara att bli bättre, för jag orkar inte rulla mig i en hög med skit längre. så det så.

vit flagga

jag orkar inte mer nu.

jag vill hem.

för första gången, på länge.

dunkar hjärtat för dig:

får inte ihop det?

less than lovers - more than friends
han kysser dig. intensivt med tunga och allt. håller om dig hela natten.
du känner dig trygg. på morgonen stryker han dig över ditt sömniga ansikte, säger att han älskar dig och går. du lyssnar till dörren som slås igen, somnar om. dagar går. du tänker, inte ringa. inte ringa. inte vara jobbig, bara anspråkslös och hippie. fem dagar går. du är ute ensam och förspiller tid i skyltfönster. tänker, okej jag ringer. han svarar. ni byter fraser.konstgjorda och snuskigt artiga. han säger, kan inte ses. men vi hörs.jag ringer dig. tre dagar går. tystnad. det pratas om honom. du vet, fast du inte vill veta. tänker, vafan, skickar ett sms. beskt som gammalt kaffe. tre minuter och en halv sekund senare svarar du när han ringer. du håller spelet flytande. skojar, skrattar, är glad. kompromissar om torsdag eller fredag. slinker in små pikar, som du inte vet om de fångas eller ej. han säger, jag älskar dig. du sväljer och säger hejdå.

less then friends - more than lovers
telefonen ringer. du svarar. ni hade bestämt att ses. han tvekar. säger att han kanske inte har lust. du frågar, vadå inte har lust? han mumlar, du försöker att förstå det han säger. du kortar av, säger okej, vill du inte så ses vi en annan gång. hejdå. lägger på. fem minuter går, han ringer dig igen. förklarar. något om en madrass, något om en fest. du känner hettan inombords, en fest, visste du inte det innan? du får inte ihop det. först inte lust och en madrass, sen en fest. du svarar visst ok det är skitsamma då. det spelar ingen roll. ni är arga. bägge två. för ingen
förstår vad den andre menar. han säger, vi kan ses, om du lugnar ner dig.jag är lugn, säger du, så lugnt du förmår. fortsätter att spela kort och dricker öl. nej, inte dricker, du pimplar. går på toaletten. ursäkar dig. du måste hem, för ni ska ses. du går hem, sminkar om, parfymerar om, lyssnar på "too soon" med radio dept. funderar. ska du vara arg? ska du vara normal? skaka på axlarna som om ingenting. det enda du vill ha är raka puckar, sanningen serverad på ett silverfat. eller vilket jävla fat som helst.

i väntan

Hon var tretton år. Killen som låg bredvid henne i sängen var betydligt äldre. Han klämde tvekande på hennes små tonårsknölar. Hans andedräkt smakade sofiero. Han kysste henne fumligt med en smal, ättrig tunga, samtidigt som han tryckte upp ett finger i hennes underliv. Han raspade runt med fingret inne i henne, och hon visste inte om det var skönt eller om det bara var obekvämt. Han viskade i hennes öra och hon såg på honom, nej det var inte såhär hon ville ha det. Hon skakade på huvudet. Hon var inte redo än. Han vände sig med ansiktet in mot väggen och däckade bredvid henne. Hon låg vaken och såg upp i taket, nöjd med sitt beslut. Morgonljuset strålade in genom fönstret. Hon smög upp, tog på sig sin kläder som låg slängda på golvet. Tassade ut till vardagsrummet där ölburkarna och spritflaskorna kryllade och okända människor låg slängda på den svarta skinnsoffan. Rummet luktade sömn, spya och äcklig fylla. Hon cyklade hem med ett litet leende på läpparna och morgonsolen på axlarna, tretton år och fortfarande oskuld.

02:46

har lyckats klämma i mig sju avsnitt av gossip girl, en risotto, en kikärtsgryta med vegschnitzel, en brioche, en halvliter vatten på 1 min, en guiness-öl och en vodka-lemon idag. inte konstigt att magen gör uppror.

och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig just nu. men upplägget är: inte höra av sig till någon (vilket gör en del förbannade), om någon vill mig något så får de komma till mig (vilket också leder till att jag känner mig ensam men men), att alltid ha någon halvdum tv-serie eller film att roa mig med. att innan jag ska somna sätta på avslappnings-grejen och bara lyssna tills jag somnar. det funkar faktiskt.

+ jag ska skriva klart historien. det är lite svårt bara, för den femte delen består av perioden som jag förträngt, jag minns ärligt talat inte riktigt vad som skedde.
ni vet, när allting händer alldeles för fort och hjärnan står på "slow motion"-mode.
typ så.

förstår ni mig?

(förövrigt så började australia väldigt bra, men sen gick det utför och blev alldeles för sliskigt banalt och jag kunde räkna ut slutet redan en timme innan typ. men den var fin, och hjärndödande)

australia

började att se "australia" på italienska, den är visst TRE timmar lång. men den verkar bra iaf. sen kom fiore, och nu väntar jag på att se om vi ska ut eller inte. under tiden kollade jag in bokhora och kom på att jag måste göra en lista på alla böcker som jag vill läsa när jag äntligen återvänder till fäderneslandet!

lugn och fin

jag ska börja ta mer hand om mig själv, tänkte jag. det innebär:

- att jag bytt lakan, vilket var en evighet sen.

- att jag ska komma ihåg att borsta tänder 2 ggr om dagen (som sig bör)

- att laga lunch/middag (nästan) varje dag i alla fall
(det har blivit en massa skräpmat senaste tiden)

- äta minst en frukt varje dag.

- att lyssna på avslappnings-övningar tillsammans med ljud från naturen haha.

- lära mig att kunna vara ensam utan att få panikångest.

in i väggjäveln

jag är stressad.

inte stressad som i att inte hinna med saker. utan stressad som i att ha svårt att koppla av. som i att finna sig själv i små panik attacker, som att tro sig hålla på att bli galen. därför känns det inte alls så fjantigt att jag snart kommer ligga under täcket och lyssna på en massa avslappningsövningar och naturljud.

idag har jag traskat runt i ett regnigt florens med två herrar. vi har ätit bagels på MAMA's. jag åt två, en med honung och en med philadelphia. så otroligt gott när rackarna kommer ut varma från ugnen. fantastiskt. sedan gick vi till den dyraste vintage-affären i stan, där ett par tygskor kostar 60euro bara för att de är "coola", fick nog, så vi drog till vintage-magasinet. där det är smockfullt med kläder som kostar mellan 5-15euro, så himla mycket bättre! hittade dock ingenting.

nu ska jag på middag. som jag nästan bjudit in mig själv på. men vafasen, håller huvudet högt.

i kikaren

vi är olika, alessio och jag, när han blir färdig med sin utbildning (arkitekt) och börjar dra in en massa stålars så ska han köpa en:



själv nöjer jag mig med en:


vi blir nog ett bra par ändå. tror ni inte?

din jävla hora

vetskapen skaver i mig. att du kommer hitta någon ny. förmodligen ganska så snabbt. ok det är naturligt, förståligt - whatever, kan till och med acceptera det.

problemet är vetskapen om hur mycket bättre än mig hon kommer att vara, den lilla snipan. hon kommer att ha vackrare ögon, lenare hud, vitare leende, fastare bröst, smalare kropp.

inte fan kommer hon bedra dig, göra dig illa, svika dig. inte fan kommer hon att få dig att avsky henne. hon kommer behandla dig bra, göra pannkakor till frukost och lukta i ditt fina hår.

hon kommer klä sig bättre än mig, ha coolare skor, känna till alla band du lyssnar på, vara en sån som alla på gatan vänder sig efter. jag vet det. hon kommer att älska dig mer än vad jag gör, ge dig varmare kramar, blötare kyssar. och hon kommer att knulla dig bättre än jag. hon kommer förinta minnet av mig.

det skaver. det gör det.

mvh / bitterfittan

ps. verkar ju inte som jag har någon större storm av läsare, hur som, del fem kommer. kanske snabbare om någon liten själ viskar i mitt öra att den vill höra fortsättningen...ds.

fever ray

det sprider sig som virus att skriva riktigt, sliskiga ärliga inlägg. läs bara fina
emmas blogg så fattar ni. min historia började skriva efter att ha läst ett inlägg av skönaste puppan hanna fridén.

funderade på en annan sak idag. hur kan folk vara så jääävla bra på att planera? de vet vad de ska göra varje helg fram till sommaren, hur kan det vara så? förmodligen kommer jag vinna pris i att vara sämst på planering, shit my god. det ger mig bara ångest.

för övrigt, fever ray <- i like it.

del IIII

(Del IIII, jag serverar den direkt. Den är alldeles nybakt, och jag vet inte om det kommer att smaka bra än. Hur som, jag ger er fortsättningen med en gång, eftersom ni fått vänta alldeles för länge på del III. Det kommer helt klart bli fler delar än fyra, kanske till och med sex stycken. Här är iallafall del fyra, läs och spy över min svaga karaktär.)

Hon började jobba i skoaffären. I början fick hon mestadels spendera dagarna i magasinet, en plats utan solljus, skrämmande tystnad och frän doft av nyfödda skor blandat med gammalt damm. Hon försökte att förstå de instruktioner hon fick med sin skolitalienska, och hon började inse att den italienska hon hittills lärt sig var långt ifrån den som faktiskt pratades bland folket. Hon flyttade tusentals skokartonger runtom i magasinet, sorterade in nya skor, prissatte, markerade, skrubbade smutsiga toaletter och snörde hundratals osnörda skor. Hon fick hela tiden höra att hon var tvungen att jobba hårdare, att chefen skulle bli nöjd om hon gjorde si och så, att om hon bara gjorde allting snabbare och bättre så skulle hon inte bli av med jobbet. Varje dag kom hon hem svettig, smutsig och utsvulten. Ville göra sin nya chef nöjd, ville lära sig allting snabbt. Efter ett tag fick hon även vara nere i butiken. Där gällde det att tassa på tår, inte ta sig ton, inte flytta på skor, hålla sig ur vägen och framförallt, inte ta egna iniativ. Hon putsade skyltfönster, speglar, dammade hyllorna med skor på, sopade golven, svabbade golven, tvättade provstrumpor, försökte att serva kunder på alldeles för fattig italienska. Försökte envetet att förstå allt som sades till henne. Hon förstod snabbt att kollegorna var rädda för chefen, för när chefen var där, var stämningen annorlunda. Alla slet som djur. Städade, servade kunder, fjäskade och försökte hålla chefen på glatt humör. Februari blev mars, och plötsligt från ingenstans blev hon erbjuden en heltidstjänst. Hon lärde sig enkla fraser för att få kunderna att köpa skorna, lärde sig om skomärkena, hur hon skulle svara kunderna, att hon skulle hälsa ”buon giorno”, ”buona sera”, ”ciao” eller ”salve” när kunderna kom in i butiken, att hon skulle säga ”arrivederci”, ”ciao” eller ”buona sera” när de gick. Hon sprang tusentals mil, upp och ner för trapporna, för att komma upp till lagret behövde man först bestiga en lång vanlig trappa, och sedan besegra en spiraltrappa. Kvällarna spenderade hon med någon av dem, antingen med killen som hon nu varit tillsammans med i fem månader, eller med bästa vännen. Livet började gå i en cirkel, upp och ner för trapporna, alltid med ett falskt leende på läpparna, upp och ner. Hem, laga mat, gå ut, gå hem, prata, sova, gå till jobbet, upp och ner för trapporna. Hon ville så gärna, att hennes chef skulle vara nöjd med henne. Hon gjorde allt. Lärde sig språket, lärde sig hur hon skulle vara smidig, snabb och lättsam för att chefen skulle vara nöjd. Helst inte vara för nära kunden, men inte heller för långt, aldrig stå med ryggen emot. Alltid ta med skokartonger upp för trapporna när hon skulle hämta ner nya. Hon slet, och slet. Började att lära känna folk som jobbade i affärerna runt omkring, började att småprata med människorna i caféet, dit de fick lov att gå en gång på eftermiddagen och ta en kaffe. De var såklart nyfikna på henne, den nya, som jobbade i den exklusiva skoaffären.

Samtidigt lärde hon sig mer om staden, hittade nya favoritställen, upptäckte vart man kunde gå och äta lunch utan att spendera skjortan, att hon genom att uppge namnet på affären där hon jobbade kunde få rabatt i andra affärer. Hon klev in i en ny värld. Försökte att hålla relationen med den vackraste pojken i världen vid liv. De sov hos henne ibland, lagade svenska maträtter och ibland sov de hos honom. Umgicks med bästa vännen, tog promenader mitt i natten, drack oändligt mycket kamomillte och försökte hålla kontakten med svenskarna från språkkursen, men hon gled sakta ifrån dem. Italien började tinas upp, och trädens löv återfick sin gröna färg. Staden började sakta att färgas av våren och turisterna började betäcka gatorna igen. En kväll bestämde de sig för att sova hemma hos honom, de gjorde det ibland, mest när hon var ledig dagen efter och de kunde ligga och dra sig hur länge som helst långt in på förmiddagen. De lagade mat och såg någon film, sedan låg de och pratade. Plötsligt ringde mobilen. Och hon hörde på hans röst med en gång vad som hade hänt. Hon visste direkt att hans värld hade rasat samman. Han berättade att det tagit slut med honom och tjejen han haft i nästan nio års tid. Hon försökte att lugna honom, men hans röst sprack och han brast ut i gråt. Hon visste, han var precis där som hon befunnit sig för nästan ett år sedan. Det finns ingen tröst, man lever ganska lång tid med ett stort hål i hjärtat. Det går inte att säga hur lång tid det tar, men den första tiden bränner en sur, rutten klump i maggropen. Hon var så ledsen för hans skull, sa åt honom att komma. Bara kom, hon ville krama om honom, säga att allting skulle bli bra, att det kanske inte kändes så nu, men att hon varit i hans skor, att det blir bättre, att man kan leva med det och att det sedan försvinner. En dag så känner man det inte mer. Den natten sov hon knappt. Hon tänkte, på honom och på den andre som hon lämnat kvar. Hur hon klarat av det, hur hon kommit över och gått vidare.

Han kom. Hon kramade, tröstade och lyssnade. I timtals. Hon resonerade, gjorde långa utlägg, försökte att förklara hur det varit och hur man går vidare. Hon torkade tårar från hans blöta kinder. Fanns bredvid. Till hands, nära, i rummet alldeles bredvid. Hon åkte till honom, till alla vännerna som tagit till Italien, en helg, två helger i rad. Var den allra bästa vännen som hon kunde vara. Förklarade för vackra pojken, att hon behövde finnas till hands. Hon åkte även helgen därpå, det var spelning och en nära vän hade tagit sin examen. Det skulle bli en jävla fest helt enkelt. Alla vännerna var på plats, och de blev fulla tillsammans. Alldeles för fulla. De åkte hem till honom. Pratade om allt, skrattade och var glada. De satte på en film, låg i soffan och pratade. Hon minns inte om vad. De bara pratade, sådär lättsamt och flytande, om allt och ingenting.

De ligger nära varandra i soffan. Ingen av dem bryr sig om filmen som de satt på. Den finns där i bakgrunden, som en ursäkt för att ligga sådär nära varandra i soffan. Den kom från ingenstans, kyssen. Han kysste henne, mitt på munnen, med tungan i hennes mun. Hennes fulla huvud … hennes fulla huvud förstod först ingenting. Hon var helt oförberedd. Helt oförberedd, fast hon många månader efteråt skulle tänka, att så jäkla oförberett var det faktiskt inte. Hon sköt honom ifrån sig, såg på honom med munnen som en fågelholk, frågade; men du, vad var det där för något? Han ryckte på axlarna och svarade; ingenting, jag har bara haft sån lust att kyssa dig hela kvällen. Hon såg på honom. Tänkte efter. Förstod faktiskt ingenting av vad som hade hänt. Tänkte på honom, som hon lämnat, två timmar bort från henne. Stängde av tankarna. De kysstes igen. Och igen. Hon hade stängt av. Han ville mer, hon sa nej. Där gick i alla fall gränsen. Hon mindes inte mycket av samtalet efteråt, de somnade i varandras armar. Hon vaknade upp med en dunkande bakfylla, och en ångest från yttre rymden. Han skjutsade henne till stationen, de pratade om annat. Hon skämdes, och försökte hålla sig från att spy av ångest. Han kysste henne farväl, mitt på munnen. Hon kunde inte värja sig, ville, men ville ändå inte. Någonting började gro inom henne. Ett litet frö hade legat länge fruset, och nu hade någon hällt en flod av vatten på det. Antingen skulle det drunkna i floden, eller rota sig och gro alldeles för fort. Hon åkte hem. Träffade honom, försökte att inte se honom i ögonen, försökte tänka att det var något som hänt på fyllan, att det inte betydde någonting.

Hon behövde prata med honom. Hon behövde få förklara ett och annat. Att hon minsann hade ett förhållande, att han inte kunde göra såhär. Det var otroligt respektlöst och han var en skit, så tänkte hon. Det gick en dag, en annan dag och en dag till. Sedan kom han. När hon kom hem från jobbet var han redan där. Med en gång drog han undan henne till en ensam vrå i huset och viskade ”vi behöver prata. Det tar bara trettio sekunder”. Hon nickade. Det var sant. Visst fan behövde de prata. ”You know, you are very attractive. But let’s not make this thing bigger than it was. It was a mistake and let’s forget about it.” Exakt så sa han. Hon blev paff. Precis de hon ville säga till honom, sa han till henne. Såklart...hon hade kunnat föreställa sig det, men att han skulle vara den att vifta bort incidenten som om den inte betydde något alls, gjorde henne bara ännu mer illamående.

Del III

(Historien fortsätter, måste fortsätta. Den lever som ett svultet monster inuti mitt huvud. Är ensam på en station i ingenstans. Kan inte känna om fötterna är blöta eller bara stelfrusna, ingen skillnad. Jens sjunger vackert om Shirin, och i bakgrunden talar en mekanisk röst om att det är förbjudet att stiga av och på tåg i farten. Talar om att det är förbjudet att överskrida den gula linjen på perrongen, den gula linjen som skriker ”håll dig borta, kom inte för nära”. Lever på Tuc, salta, spröda kex som smälter i munnen, såsom jag tänker mig att oblat smälter i munnen vid nattvarden. Drar av mig strumpbyxorna, byter smutsiga trosor mot rena, sätter mig i sängen, skriver obetydliga meningar. Egentligen är det inte riktigt, riktigt sant för jag äter ibland clementiner också, och ibland lite choklad.)

Det går en period, där hon går runt i hans förstora munkjacka och inhalerar resterna av hans kroppsparfym. Vännerna runt omkring lirkar försiktigt, försöker få med henne ut, att tänka på annat, på andra. Så en kväll hände det att hon träffade honom, vännerna hade fått med henne ut. Visserligen bara på kvarterskrogen på gatan, där en rumskompis skulle spela skivor. Tre flickor var de som satt i baren och smuttade på varsin drink, pratandes om ditten och datten, då hon får syn på honom. Han försökte tränga sig igenom folkmassan mot utgången. Med världens största, vita leende på läpparna och en drink i handen. Han var det vackraste hon någonsin sett. Hon grep tag om sin kompis lår, och sa ”shit, såg du!!! Såg du!! Världens snyggaste kille.” Ja, kompisen såg hon med. Hon tog en klunk till av drinken och tänkte, att honom kommer hon ändå aldrig att prata med ändå. Hon försökte ändå att få syn på honom igen. Drinkarna blev många och natten började bli gammal. Musiken tystnade och det var dags att lunka hemåt. Hon gick för att säga hejdå till sin vän som spelat skivor. Aningen överförfriskad. Inne i det mörka rummet ser hon sin vän stå och prata med, honom. Hon tänker att nu, om aldrig, har hon chansen. Hon smyger sig fram, står bredvid ett tag, sedan berömmer hon vännen för en lyckad kväll. Hon vet knappt hur, men plötsligt är det bara de två som står kvar där och pratar. Hade hon inte fått i sig så många drinkar hade hans skönhet fått hennes kropp att skaka som en jordbävning. Istället pratade de om musik, om kläder, om att leva i Italien… De presenterade sig för varandra och gick tillsammans ut från baren, ut till natten. De fortsatte prata ända tills han var tvungen att gå. Då sker det, han ber om hennes nummer. Lyckan är total! Aldrig någonsin har någon frågat om hennes nummer tidigare. Ett rus går igenom hennes kropp. Hon känner sig levande igen. Från att ha varit en grå fantasm som man bara kunde se konturerarna av till att bli färglagd i kulörta färger, som om någon hade blåst tillbaka livet inuti henne. Han försvinner bort, och hon störtar hemåt med världens största leende på läpparna.

Dagen därpå ringer han. Han ringer, det stormar av lycka inom henne. Hon svarar och de pratar en stund. Han frågar henne om de ska ses, om de ska gå ut tillsammans. Utan en minimal sekunds tvekan svarar hon ja (ja,ja,ja), klart de ska gå ut. Han vill gå ut med henne, Han vill gå ut med henne, Han vill gå ut med henne, kunde inte tro att det var sant. Och deras gemensamma historia börjar.

De gick ut, de skrattade och blev snabbt ett par. En kärlekshistoria påbörjades, inom fyra väggar spenderade de den mesta av tiden. Och hon började långsamt att älska den han var. Hans humor, hans varma famn, hans sätt att berätta, hans sätt att tänka… hon började att sväva på mjuka moln. Heta kyssar, filmer på olika språk, musik av olika slag, tusentals fotografier, vatten, té, kaffe, juice, chips, sex många gånger om dan. Skolor som glömdes bort och nya språk lärdes. Och hon tänkte alltid att han var som vackrast på morgonen, sömndrucken och rar. Han sa aldrig mycket på mornarna, var alltid trött och alldeles för eftertänksam.

En månad gick, och det började bli något slags allvar mellan dem. Hon kände en liten spricka, för han var sluten som en mussla. Inte mycket fick hon veta, om hans bakgrund, och om hans liv. När han väl berättade något av vikt tog det alltid tid, väldigt mycket tid. Under mummel, kyssande och långa, långa pauser började han så småningom att berätta små detaljer från sin barndom. Hon, den nyfikna, den som alltid pressar, den som alltid frågar alldeles för mycket försökte att hålla tillbaka, försökte att inte fråga för mycket. Men den lilla spricka mellan dem som uppstått, av vad som hon kände var, brist på kommunikation, började att skära lite grann inom henne. Hon ville veta, allt om denna vackra människa. Hon ville veta hur han vuxit upp, vilka städer han besökt, hur hans mamma var och framför allt, hur det såg ut där han bodde. Hon frågade ett par gånger om de inte kunde åka till honom. Han svarade alltid att det var för rörigt, eller för långt ut eller för många personer där. Samtidigt, under denna period började en annan relation att växa. Han, som hade tagit henne till Italien, blev hennes bollplank. En person, alltid öppen och ärlig, som hon kunde prata om allting med. Han, vars famn hon grät i, när hon fick reda på att pojken med den snea luggen, som hon lämnat kvar i hemlandet, hade hittat en ny, lyssnade, tröstade och torkade de obotliga tårarna. Hon grät inte av ånger, eller av att hon ville tillbaka till det liv hon lämnade. Hon grät, för att hon visste att nu fanns det verkligen ingen återvändo, nu hade hon verkligen lämnat honom. Hennes plats var nu upptagen. Deras samtal under den här perioden var långa, och ändlöst djupa. De höll ibland på ända till gryningen. Ibland fortsatte de vid frukostbordet. Ibland missade de möten och lektioner. De sköt ibland undan allt och alla för dessa samtal. Ibland låg de på golvet i köket, ibland satt de i soffan, ibland låg de i en säng, men framförallt, de delade minsta tankesusning med varandra. De pratade om Sverige, de pratade om musik, de pratade om konst, de pratade om gamla minnen, de pratade om kärlek, om sex, om filosofi, om författare, om religion, om gemensamma vänner, om barndomsminnen, om mat, om kultur, om precis allt. Och det pågick alltid, alltid i timtals. Självklart blev han svartsjuk, och undrade vad det var för relation hon egentligen hade med sin vän. Hon försökt att förklara som det var; att han var än vän sen flera år tillbaka, att hon behövde stöd av någon som känt hennes tidigare ”jag”, att de pratade om gemensamma bekanta, att han var mer öppen mot henne än vad han var. Till sist en kväll, efter att ha gått ut och ätit tillsammans, sprack denna lilla sprickan inom henne, för han hade suttit tyst som en mus under hela måltiden, knappt sagt ett ord, och hon klarade inte längre av den isande tystnaden. De promenerade tillsammans och hon sa att hon inte klarade av hans tystnad mer, att hon ville veta mer om honom, hans minnen, hans liv, vad han gjort och att det gjorde hans tystnad skar i henne, att hon ville se hans hem. De gick hem till henne, och hon grät. Han började att berätta, det var första gången han var den som pratade mest. Han berättade, om sin uppväxt i Senegal, om sin pappa han aldrig träffat, om hur hans mamma kommit till Italien, hur han kommit till Italien, hur han lärt sig sitt nya språk osv. Han berättade om hur de levt och hur de levde. Dagen efter tog han med henne hem till sig. Av vad hon berättat hade hon väntat sig mycket värre. Innan för tröskeln till den lilla lägenheten beståendes av två rum, ett kök och ett vardagsrum, möttes hon av en kryddig matlukt, kryddor som hon aldrig känt lukten av tidigare. Det lilla köket satt ihop med vardagsrummet, och hon fann möbleringen aningen udda. Rummet intill vardagsrumsköket var moderns, dörren var stängd. Jämte mammans rum var hans, hans och systern. Hon häpnades av alla saker, precis överallt fanns det saker, reklamblad, muggar, kläder, elektronikprylar, och i taket hängde en drömfångare. Hon var glad att han äntligen visat henne sin bostad. Äntligen kom de varann lite närmare. De sov tillsammans, första natten i hans säng. Hon vaknade någon gång på natten av att någon smög in i rummet och tände lampan, viskade svagt hans namn. Han svarade ”si” och röste släckte lampan och smög sig ut igen. Från den dagen började hon att förstå honom, på riktigt. De firade hennes födelsedag, de hade fest i lägenheten, dagen efter åt de frukost på ett alldeles för dyrt ställe och till middag, pizza som sig bör. Till jul åkte hon tillbaka hem igen, funderade på vad som egentligen var hem, och kände bara efter en-två dar en stark längtan tillbaka. De hördes varje dag, och hon tänkte på honom nästan varje sekund. Hon mötte pojken från förr, och visste skrattade de medan de berättade om sina ”nya” liv, men distansen emellan dem satt bredvid och flinade hånfullt. Hon flög tillbaks, och de möttes i Milano. Firade in det nya året tillsammans, omfamnade varandra under krigsliknande nyårsraketer. Och någon skrek ”stick tillbaka dit du kom från” från en balkong.

Januari var hennes sista månad i skolan, och hon tog sig fram på stukad italienska. Hon hade egentligen tänkt att stanna dessa fem skolmånader och sedan åka hem igen. Men alla nya vänner, pojken hon förälskat sig i, landet och staden hon äntligen börjat trivas i gjorde att hon bestämde sig tillsammans med K att de skulle försöka hitta ett arbete. De flängde runt stan med sina curriculum vitae, och gjorde långa utlägg om att de kunde ta precis vilket jobb som helst, sleva glass eller stå bakom en bar, det gjorde dem detsamma. Januari började lida mot sitt slut, och att hitta jobb såg desto mörkare ut. Så hände det sig, en dag i början av februari, när solen gjorde ett gästspel, att hon av en slump lallade förbi en liten skoaffär. Hon hade hört av en vän att en gemensam bekant jobbade där. Utanpå affären satt en datorskriven lapp ”söker affärsbiträde omgående”, glad ihågen iförd en blå klänning och nätta ballerinaskor skuttade hon in i butiken och den gemensamma bekante presenterade henne för ägarinnan av butiken. De samtalade en kort stund på bruten italienska och hon lämnade sitt CV. Morgonen därpå, medan de älskade med varandra, ringde plötsligt telefonen. Hon svarade och det var ägarinnan som sa, att hon egentligen ville vänta och få in fler CV:n, men att hon gjort ett väldigt gott intryck, kunde hon komma dit med en gång för en intervju? Tusentals klädbyten och sminkningar, hon gick dit och kom tillbaka med ett jobb i handen.

förlåt men...

...det har blivit lite mycket den senaste tiden; åkt tåg vars dörrar inte vägrade öppna sig när jag skulle av, väntat i en timme mitt i natten på en ödestation med diverse rallare, stått bakom neil on impression när de spelade i en stor teater, druckit portvin, sålt skor, sovit under två timmars tågresa dreglandes på min reskamrats axel, klippt av håret, köpt en ny jacka (tack H&M, 14,95 euro) och sovit från klockan 21 igår till klockan 12 idag... nu ska jag städa upp, tvätta av mig och gå till slavjobbet.

del tre kommer, den ska bara skrivas först. snart kommer även lite bilder, kameran är tillbaka från sin semester i portugal.

Del II

(Historien fortsätter, här är del två av det som förmodligen kommer bli fyra. Jag skriver i "hon"-form, men historiens "hon" är jag. Det blir så mycket enklare då, att ta ett steg bort från personen i texten. Och låtsas att det inte handlar om mig. Det här är bara början på en lång historia, som jag försöker skriva utan en massa knussel, utan att förvrida och förvränga. Det gör lite ont i hjärtat att sätta ord på minnen, men samtidigt är det min terapi. Historien avslutades i söndags - då jag fick reda på hur den slutar...)

Den tolfte dagen i bilen, de skulle till en liten stad i Tyskland. Spelstället var öde och de möttes upp av två finniga tonåringar. Spelningen skulle äga rum i någon slags fritidsgård, ni vet, biljardbord och delicato-bollar typ. Kvällen avlöpte relativt bra med middag och öl och kortspel till efterrätt. De satt bredvid varandra och pratade. ”Direkt efter spelningen måste vi åka till Italien, det kommer ta 8 timmar” säger någon. Hon ryser när hon hör detta. En sån helvetes-resa som de var tvungna att göra för två veckor sedan, fast i annan uppsättning. Köra bil mitt i natten, i ösregn, med en förare som druckit mer än en öl och inte sovit på hur många timmar som helst gjorde henne minst sagt nervös. Därför anmälde hon sig att vara vaken och hålla föraren sällskap. De blåste på med kall luft i bilen för att ingen av dem skulle somna, och försökte konversera på fattig engelska. Regnet öste ner, och den kalla luften fick henne att huttra. Efter ett par vakna timmar började gryningen komma, och hon blev ”avbytt” och fick sova i baksätet. Jämte sig hade hon den fina killen, som strök henne över håret medan hon försökte somna bort rädslan. När morgonen kom och de tagit sig till den italienska gränsen, började de vakna till liv och svängde av för att äta frukost. Han drog henne åt sidan och sa, ”du när vi kommer tillbaka tar det här slut. Jag har tjej du vet”. Hon försökte samla sig, såg på honom med ledsna ögon, svalde besvikelsen och svarade att det var lugnt. Att det hade varit roligt så länge det varade. Inombords växte en böld av besvikelse, och ilska som dunkade i hennes kropp. Men samtidigt hade hon anat att något inte stod rätt till.
Avdumpad igen i samma håla som han plockade upp henne. Regn, gråa dagar. Sol några minuter, de åkte till stranden, det började regna. Hon skrev i sin dagbok. Kollade frenetiskt på mobilen efter livstecken från honom. Ingenting. Två dagar, tre dagar, hon skrev ett sms. Inget svar. Tystnad. Ett par dagar gick, fick ett svar, innehållslöst och utan känsla. ”Hoppas det är bra med dig. Hejhej”. Hon stirrade på meningarna. Det gick inte ihop sig – hans ögon, deras samtal, deras närhet. Hur kunde det ha blivit så? Försökte få tiden att gå, mådde illa mest hela tiden. Till slut blev det dags att ”flytta in” i den nya staden. De tog vägarna genom bergen som avgränsar Emilia Romagna från Toscana. Högt upp, på slingriga smala vägar och reskamrater pratandes på ett främmande språk. En resväska och en sportbag med smutsiga kläder i baksätet.

Hon hörde ingenting ifrån honom, hörde från andra var han befann sig. Hon installerade sig i lägenheten och försökte stänga av. Skolan började, med intensivt allvar. Mötte för första gången K, denna ljushåriga skandinaviska skönhet, med äventyrslusta och smala japanska djupa ögon. Tillsammans upptäckte de staden. När de förtappat sig på de smala gränderna behövde de bara se upp emot himmeln för att se taket av världens fjärde största katedral, och de visste precis var de var. Hon försökte att förtränga honom, tills den dagen han ringde. Hon kände värmen i det kyliga bröstet. Äntligen. Han behövde ett rum i staden, och genom en gemensam vän hade han fått reda på att det var ledigt där hon bodde. Kunde han komma och kolla, kunde flickvännen följa med? Ojdå, där växte visst bölden ytterligare lite till. Hon svalde, försökte att svara med normal röst, att visst gick det bra. Hon var hemma då, och ville de inte äta middag tillsammans också? Jävlar vad banalt det blev. Men han svarade ja. De kom, hon och K svängde ihop en thailändsk nudelrätt med alldeles för många ingredienser och klibbiga nudlar. Hon såg med svarta ögon på den smala, söta korthåriga tjejen som han kom dragandes med. Hälsade och försökte vara trevlig. Han kramade henne, strök henne över håret, drog henne till sig, pussade henne på halsen och hon kände det. Han hade saknat henne. Han strök med handen över hennes ben under matbordet. Lekte med hennes fot för ett ögonblick. Såg henne djupt i ögonen. Hon försökte föra en konversation på italienska, på engelska. Hålla sig lugn och sansad. För helt ärligt, varför gjorde han sådär? Någon vecka senare kom han med sina saker, de delade på rummet med våningssäng tillsammans, men den understa slafen förblev obäddad. Somnade oftast med hans armar runt sin kropp. Med hans smekningar över hennes kropp. Och känslorna spirade återigen. Dagar och nätter, de spenderade dem tillsammans. Utan att yttra ett ord om vad som höll på att hända. De nämnde aldrig hans flickvän, och när han inte kunde vara med henne låtsades de som ingenting.

Men situationen blev, så klart, ohållbar. En dag tog hon förnuftet till fånga, ställde den spinkiga killen mot väggen och frågade, ”dude, vad håller vi på med egentligen”. Han ryckte på axlarna och svarade, ”men kära du, så här beter jag mig med alla mina vänner, vadå trodde du att det var någonting mellan oss?”. Wow, det blixtrade till i hennes hjärna, en kortslutning på några minuter och det svindlade lite grann för ögonen. Orden lekte labyrint i hennes hjärna tills de kom fram till rätt center. Hon bestämde sig, där och då, att han inte betydde mer än skiten under hans skor för henne. Han drog sig undan, befann sig aldrig i lägenheten och de slutade att höras av. Han drog iväg en månad, på turné och hon glömde honom långsamt.

del 1

(ok detta är del ett av en historia jag började skriva i söndags. har inte pallat att korrläsa. och det kan hända att den är helt patetisk och superbanal, men whatever. här är en liten del av kakan.

Jag äger defintivt inte sanningen. Men jag äger en del av den. Det här är mina ord, min version av det som har skett. Kanske någon annan har en annan del av sanningen, kanske inte. En vän sa till mig idag ”vill du verkligen att folk ska veta allt om dig på internet”, saken är den att jag har inga hemligheter. Jag vill inte vara hemlig, jag vill vara ärlig. Att skriva för mig, det är konst. Mitt sätt att uttrycka mig – att få ur mig ilska, tårar, frustration, trötthet och annat.

Jag ska i alla fall ge er min del av sanningen, okonstlad och smutsig. För det har hänt en del. Ni ska få veta vad det är som smärtar inom mig, vad det är som gör mig handlingsförlamad och ledsen. Så jag föreslår, att ni går på toaletten nu, att ni gör en kopp té eller whatever, ser till att ni inte är hungriga. Ta på er mysbrallorna, lägg er under täcket, tänd ett ljus, tänd en lampa – i dont care. Kolla så att batteriet i datorn är fullt, gör alla förberedelser. För det jag nu ska dela med er kräver full koncentration. Det jag ger er nu, är en stor del av mig, en stor jävla smärta som dunkar och vill ut. Och jag väljer att ge den till er, i offentligheten, så snälla välj att ge mig er fulla koncentration.

Vi börjar i december, året är 1999. En flicka, med långt hår och flätor lär känna en en pojke med svar lugg och hårspänne. De pratas vid på skunk, varje dag. De ringer varandra ibland, och pratar i timmar. De ska ses, hon frågar om han vill äta pringles och kyssas. Han svarar att han inte vet. För att få åka till pojken måste flicka visa hur han ser ut ur en skolkatalog. Han ser liten, mysig och mjuk ut. Så hon får åka. Det är en vinterdag i december, snön är sliskigt slaskig och hennes fötter, kalla och blöta. De möts upp, håller varandras händer med de blöta vantarna. Från den dagen började det; blandband med hjärtan på, handskrivna brev, sitta på elskåpet och titta på stjärnorna, dricka té ur stora muggar och äta mammans nybakade frallor. Åren gick, och de flyttade tillsammans till Göteborg. Gemensam lägenhet, dubbelsäng, samboliv, middag klockan 17.00. Så var det.

Fram tills april 2007, då deras historia tog slut. De skiljde sig åt, behövde fånga världen på egen hand.

Hon bestämmer sig, nu är det dags. Så många gånger som hon velat åka utomlands, upptäcka och utforska. Hon klarar inte av att stanna i den isolerade världen i Göteborg, bland gemensamma vänner, gemensamma platser, det gemensamma livet och den tomma lägenheten. Beslut fattas, snabbt. En språkkurs till Italien, där bortglömda vänner bor. Lägenheten packas ihop, möbler delas, minnen splittras, tårar rinner… I en sportbag och en ryggsäck packar hon ner valda delar av sitt liv, en sovsäck och tandborste. Lämnar landet tillsammans med sju italienare och en svensk. Mot okända platser. Dagar och nätter spenderas på diverse ställen i Tyskland och Belgien. De passerar gränsen till Österrike, tar den farliga vägen genom Innsbrück ner till den italienska gränsen. Hon sitter i passagerarsätet och försöker hålla föraren vaken med på en knacklig engelska. Precis när solen börjar gå upp tar de sig över den italienska gränsen, och de vackra, stora snötäckta bergen kantas av den nyvakna solen. De väcker de andra i bilen med applåder och skrik, föraren börjar köra i 200km/h för nu gäller ”italiensk körning”.

En vecka gick, en annan. Hon blev avdumpad i en liten, tom stad utanför Bologna. Italienarna hade begett sig till sommarorterna. Gatorna ekade tomma, en vän försökte tappert hålla henne sällskap. Tills en dag, då hon stötte på en bekant… de hade mötts för första gången ett par månader tidigare i Göteborg, delat minibuss och veg-burgare på Jonsborg’s. De träffades runt midnatt på en nattöppen glasskiosk, och han frågade ”men du, vad gör du här, i den här lilla hålan, ska du inte med ut i europa istället?”. Med elva dagar i Italien i ryggen, och vetskapen om att det skulle dröja ytterligare ett par veckor innan hon skulle komma till städernas stad, tackade hon ja. Tidigt morgonen därpå blev hon upphämtat av en ny mini-buss, och drog återigen ut i Europa. Slovenien, Österrike, Tyskland, Belgien, Holland och Frankrike. Dagarna spenderades i mini-bussen, på ett språk som hon inte med paprikachips och kalla tofu-mackor. Han sov i hennes knä, hon sov i hans. De lärde varandra nya kortspel och ord på engelska, svenska och italienska. På nätterna sov de tätt bredvid varandra på kalla golv, i sovsäckar som redan varit med om alldeles för mycket. Ben som omslingrade varandra och armar runt den andres kropp. En närhet som hon inte känt på evigheter uppdagades, och för varje dag de spenderade i bilen kom de varann än närmre.

oroa er inte...

Allt, allt jag ägde
var ditt mer än mitt.
Allt jag vackrast ville
var ditt, ditt, ditt.

Högt med dig jag talade
vad ingen i världen vet.
På ändlösa vägar
var du min ensamhet.

Låg jag vaken om natten
och tänkte ingenting,
andades, kände jag dig, dig.
Du var runtomkring.

Livlöst är livet,
där inte du är kvar.
Världen är ett väldigt skal,
som ingen kärna har.

här är en dikt av karin boye. men oroa er inte, jag håller på att skriva en historia. en lång sådan. den kommer, snart, snart.

19/1

jaha.

så var det med det.

ibland rinner det floder av tårar.

som inte går att stoppa.

det händer ibland.

och nu,

ska jag snart

åka hem.

italien har gjort mig gott... del III

ok n kommer inte hem. och jag vet inte vad som har hänt. jag ringde, var arg och han sa att han sovit hos "henne". okej, måste behålla lugnet. ringde igen, en gång, två gånger, tusen gånger. svarar inte. okej. nu till bilderna.


sommarfötterna.


slumrar på beachen.


min kille, är som vackrast när han är blöt och glad.


sen träffade alla söta jule, och vi blev alla förälskade i denna tyska skönhet. här vid poolen i campo di marte.


alessandro gillade inte att bli brun därav en jävla massa solkräm.

metal heart

det blir en massa ledsna inlägg idag, för jag är ledsen. är hemma själv och fryser. har inga ljus att tända. bara ett smutsigt tomt rum och ledsen musik som omringar mig, trycker ner och håller emot.

och jag tänker på hur annorlunda allting hade kunnat vara. vad som hade hänt om jag t.ex: fortfarande var ihop med mitt ex, hade fullföljt min utbildning, åkt hem från italien vid jul 2007 som det egentligen var tänkt, om min mage aldrig hade börjat kittla första gången han kysste mig, om vi aldrig hade träffats, om du aldrig sagt att du inte ville ha mig ... osv osv. det snurrar i min skalle. min mage vill äta, min hjärna vill stänga av sig. mina ögon vill gråta, min hjärna vill stänga av sig. av av av av av.

och JAG VET (för alla säger det) jag har ingen rätt. jag har förlorat min rätt till att bli arg, besviken och ledsen på dig. du har helt fria händer, gå vart du vill, hör inte av dig, knulla med vem fan du vill, sup ner dig rejält, hör inte av dig, knulla med vem du vill, hör inte av dig, gå ifrån mig... jag har förlorat min rätt. rätt åt mig va? så här sitter jag nu handfallen, med tårar som trycker i ögonen, med en mage som skriker. en hjärna som säger: av av av allt medan cat power sjunger 'metal heart you're not hiding metal heart you're not worth a thing'. ciao & buona notte.

italien har gjort mig gott... del II

i väntan på att du ska ringa mig, din skit, så fortsätter jag med bilder från det förflutna.

guiden berättar om domkyrkan. henrik och emma, väldigt intresserade.


bröderna, piazza michelangelo


sedan åkte vi med off minor till milano.


sedan åkte h och e till berlin. jag klippte mig och tyckte jag var cool.


sen kom mor och far, eller om det var innan henrik o emma kom, minns inte. vi gick till boboli iaf.


ibland är vi lika, min mor och jag.


vi drog till pisa, och kollade på det lilla lutande tornet.


vi åt mat, där äckliga köttklubbor hängde i taket. men alla var glada ändå och blev på lyset av bordsvinet.



i juni träffade vi laura, som är en av de skönaste jag träffat i florens. synd att hon drog så snabbt bara.


vi var glada.


vi tog en tur till stranden. nu gör det lite ont i mitt hjärta att se alla dessa bilder. därför. stopp, jag fortsätter sen, när värken gått över, buona notte.

italien har gjort mig gott...

augusti 2006, ser ut som en fet hemmafru. det var jag väl också?


juli 2007. med mannen som tog mig till italien. när vi fortfarande var oskyldiga små lamm.


augusti 2007. på turné med khere, en vecka efter ankomst i italien drog jag ut i europa igen.


september 2007. klara och jag på väg till fiesole på picnic.


jag och syrran i rom, hos påven, oktober 2007. samma dag som emma ringde med jobbiga nyheter. var helt snurrig i skallen.


oktober 2007, på middag. jag och klara var de enda som inte fattade åt vilket håll man skulle titta.

november 2007. jag 23, firades med gemensam duschning.


december 2007. i eksjö över jul. otroligt ful bild. men det bjuder jag på.

jag och ninjo i milano. nyårsafton. och så var det 2008.

och vi älskade fortfarande varann... (bytte namn till miss piggy)


och det var karnival, och de älskade fortfarande varann.

februari 2008. vi drog till ikea. sökte jobb och hittade ett. skit också.


det blev mars. jag jobbade som en hund för att få fast anställning.


nino fyllde år, vi njöt av solen i boboli.


det blev maj, eller april. och vi besökte milano igen. ledsna bägge två.


sen blev det hattfest och allt gick åt helvete.


sen kom världens finaste människor hit, och jag blev glad. trodde att allt var bra för några dar. det var skönt.


vi åt på världens sämsta vegan-café, man fick inte äta scones hur man ville, man fick inte flytta borden för de var från 1800-talet och det fanns bara en vegantårta för de är ju så svåra att göra. haha.

nu ska jag på fika. och frusta ur mig alla frustration jag har inombords. därför blir det mer bilder senare. hörs snart hattifnatti.