dagar

den här är gammal, men jag gillar den fortfarande; parlyserad passivitet typ. ångest i dess högsta grad. om det är något som gör människan vacker är det ta mig fan ångest.

alla dessa dagar,
som går och går och går till ingen nytta
som går och går och går utan förändring

alla dessa tankar,
som samlas och samlas och samlas som aldrig försvinner
som samlas och samlas och samlas utan att upplösas

all den ångest,
som klumpas och klumpas och klumpas lägger sig på hög
alla dessa frågor
som frågas och frågas och frågas får inga svar

alla dessa andetag
som tas och tas och tas är alltid de samma

för ljuset i slutet av tunneln finns inte.
ser bara det bläcksvarta mörkret.

dagar som går, utan att jag bryr mig ett skvatt,
om den blir den samma som igår eller imorgon.
alla dessa dagar som bara går och går och går,

och jag bryr mig inte ett skvatt.